Svedjenävan förekommer huvudsakligen längs östkusten från Småland till Ångermanland, men är numera sällsynt (rödlistad som "nära hotad" (NT)) i Sverige eftersom det är en pyrofil art, det vill säga att den mer eller mindre är beroende av skogsbränder för sin fortlevnad. Deras frön, som finns i mineraljorden (dvs under markens humusskikt), behöver upphettas till 50-100 °C för att ta in vatten och gro (Granström och Schimmel 1993). Nu är vi så snabba på att släcka bränder att endast en liten areal skogsmark brinner årligen. För att denna och andra brandberoende arter ska överleva på sikt genomför skogsbolag, Länsstyrelser och andra markägare naturvårdsbränningar.
Plantor förekommer vanligen endast under ett par år efter en brand, innan andra mer konkurrenskraftiga växter tar över (Risberg och Granström 2014). Men deras frön kan överleva i markens fröbank under mycket lång tid, okänt hur länge, men grobara frön hittades i marken på en plats i Tyresta där man vet det inte brunnit på 200 år (Risberg och Granström 2012). Efter branden i Tyresta 1999 dök det upp tusentals plantor av både brand - och svedjenäva inom begränsade områden av det 450 hektar stora brandfältet (Johansson 2006). Nävorna finns i bördig marktyp, eftersom de kräver mycket näring för att blir stora och producera mycket frön under sin korta livstid. De kan bli över metern stora i diameter och producera över 4500 frön, men det är ovanligt (Risberg och Granström 2014).
Inte bara brand, utan även grävning eller annan påverkan på marken kan ibland aktivera de vilande fröna. Det beror på att även mekanisk skada på fröskalet kan göra att fröna tar in vatten och gror. Därför kan man ibland se svedjenävor på tex markberedda hyggen.
Svedjebruk har säkerligen gynnat förekomsten av arten.
