Vad är egentligen en algblomning?
Det som vi i dagligt tal kallar för algblomning, är egentligen inte alls alger, utan ansamlingar av cyanobakterier. Dessa bakterier delar många egenskaper med just alger, exempelvis så fotosyntetiserar de båda och är fytoplankton som driver runt i våra hav.
En viktigt egenskap som däremot skiljer cyanobakterier från alger är deras förmåga att fixera kväve i gasform. Detta ger dom en stor fördel gentemot algerna, speciellt under sommaren då kväve är det annars vanligtvis begränsande näringsämnet i havet.
De stora blom vi ser på sommaren består främst av tre olika arter som alla trivs i Östersjöns bräckta vatten; Aphanizomenon spp (knippvattenblom), Nodularia spumigena (katthårsalg) och den mindre vanliga Dolichospermum spp. Typiskt för cyanobakterieblomningar är färgen, som gärna drar mot gult, grönt eller grönblått, och de täta ytansamlingar som kan ses ut mot havs men även i vikar längs kusten. Både utseende och färg skilja sig beroende på förhållanden, och exempelvis blomningar av Nodularia kan påvisa ett trådigare utseende som liknas vid rabarbersoppa. Dock är det svårt att avgöra med blotta ögat vad för art som blommar, och i många fall förekommer de tillsammans.
Vad beror dessa stora blomningar på?
Till skillnad från kiselalger och dinoflagellater, vilka är de grupper av alger som blommar på våren och hösten, trivs cyanobakterier generellt i varmare vatten vilket gör att de ofta dyker upp lagom till att vattentemperaturen blivit behaglig att bada i. Vidare så gynnar lugnt och soligt väder tillväxten och förmågan att ansamla sig på ytan, och havsbrisarna transporterar dessa ansamlingar längs våra kuster.
Som tidigare nämnt har cyanobakterier en stor fördel i att de kan nyttja kvävgas, vilket gör att de kan blomma under sommaren när det från vårens blomning endast finns kvar ett stort överskott av fosfor. Dessa två näringsämnen, fosfor och kväve, är viktiga för fotosyntetiserande organismer, och vi använder de i stor utsträckning som gödsel i jordbruk där näringsläckage leder till att våra sjöar och hav berikas med ytterligare näring som cyanobakterierna kan tillgodogöra sig och frodas till stora blom.
Är cyanobakterier farliga för människor?
Av de tre arter som dominerar i Östersjön är det enbart Nodularia spumigena som producerar toxiner i bräckt vatten. Dessa toxiner kallas nodulariner och produceras främst i slutfasen av cyanobakteriernas tillväxtfas och frisätts sedan när de dör.
Nodulariner är hepatotoxiner och angriper således levern. De är stabila gifter, och kan dröja kvar i vattnet efter en synlig cyanobakterieblomning vid lugna och skyddade förhållanden, och bryts inte heller ned av värme vilket är varför matlagning, diskning eller bastubad med drabbat vatten inte är att rekommendera.
Vid en förgiftning är vanliga symptom klåda, huvudvärk och illmående med kräkningar och diarré.Det är ovanligt att vuxna drabbas av förgiftning från cyanobakterier, däremot löper barn och tamdjur större risk att drabbas hårt av symptom. Detta beror dels på deras mindre biomassa, men främst för att de riskerar att få i sig större mängder vatten, speciellt hundar som gärna dricker det. Symptom för förgiftning hos djur liknar de för människor, men kan även visa sig i kramper, medvetslöshet och rörelseproblem. För människor är dock det vanligaste reaktionen kopplat till cyanobakterier hudirritationer efter exponering i drabbat vatten.
