Gloria Gervitz avled för en kort tid sedan 79 år gammal. Fredrik Nyberg skriver om den mexikanska poeten som blivit känd för ”Migrationer”, sitt enda diktverk, som hon fortsatt skriva och ge ut nya versioner av under hela sitt liv.
Vad händer med dikten då en poet som skriver på den oavslutbara dikten dör? Gloria Gervitz är död och hon blev berömd och betydelsefull för ett enda verk, livsverket ”Migrationer”, som hon sedan mitten av 1970-talet skrev på och som efterhand har publicerats i en lång rad omarbetade och utvidgade upplagor. På svenska har det efterhand uppstått en översättnings- och utgivningspraktik som förhåller sig kongenial med Gervitzs egen.
Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson publicerade en första svensk utgåva av ”Migrationer” 2009 (Wahlström & Widstrand). Efter det har Hanna Nordenhök och förlaget Rámus presenterat två uppdaterade utgåvor varav den senaste nådde bokhandeln och läsarna för bara några veckor sedan.
Som lärare på en skrivutbildning blev det uppenbart att Gloria Gervitz under 2010-talet blev en för många yngre författare allt viktigare poet, hennes migrationserfarenheter och hennes djupgående ifrågasättande av verkbegreppet, av vad en diktsamling är och kan vara, kom att bidra till att prägla och förvandla den nyare poesin i Sverige.
I och med Gervitzs dikt försågs flera av de i samtiden viktiga frågorna – exilen, sanningsanspråken, de kroppsliga erfarenheterna – med ett historiskt djupseende och, inte minst, kläddes de i en sinnlig språklighet som var lika flexibel som personlig, lika processuell som exstatisk. Gervitz skrev om sin sanning och hon var i sin text sitt liv och sina erfarenheter trogen. Hon övergav dem inte men hon lät dem få en modulerande funktion i och gentemot projektet ”Migrationer”.
Gör man anspråk på att dikta om livet och dess förvandlingar blir det efterhand svårt att hålla döden på avstånd.
Det räcker att bläddra i någon av de omfattande volymerna för att se hur språket ömsom expanderar, ömsom kryper ihop och blir kompakt och i detta stora språkliga register visas också det faktum fram att Gervitz i så hög grad också var en läsande-skrivande människa.
Gör man anspråk på att dikta om livet och dess förvandlingar blir det efterhand svårt att hålla döden på avstånd. Gervitz skriver sent i ”Migrationer”, i Hanna Nordenhöks översättning, ”och jag / som en dag / ska dö / är här / i detta ögonblick /som är alla ögonblick / lever jag”. Och i ett samtal med Nordenhök, som återfinns i hennes konstnärliga doktorsavhandling ”Det svarta blocket i världen”, talar Gervitz om sin far som mot slutet av sitt liv, strax innan sin död, plötsligt började prata enbart på jiddisch, medan författarinnans mor, i samma situation, på tröskeln till döden, blev ursinnig och helt övergick till att vråla svordomar, gallimatias, på spanska.
Inte vet jag vilket språk Gloria Gervitz mot slutet av sitt liv, i sin sjukdom, kom att tala men på det faktum att hon nu lämnat oss vill jag svara med hennes egna ord, den här gången i Eriksson/William-Olssons tappning: ”hey stick inte / säger en röst / inuti i mig / stanna”.
