Republikanska föreningen 0768-71 77 22 |
Publicerad
Under sommaren har ordningsproblemen tilltagit på Strandvägen i Stockholm. Huvudstadens främsta paradgata har blivit ett tillhåll för gäng med begränsad respekt för uppförandekoder i det offentliga rummet.
Dagtid är allt som vanligt. På den kilometerlånga esplanaden med formklippta lindar rör sig glassätande flanörer på väg till eller från Kungliga Djurgården. Men när mörkret faller förändras stadsbilden.
Längs gatan åker bilar i höga hastigheter och trotsar rödljusen. Från parkerade fordon spelas hög musik. Den som tar en sen kvällspromenad möts av argsinta blickar och killar på elsparkscyklar som kör i full fart provocerande nära.
I lokaltidningen Mitt i Östermalm vittnar en näringsidkare om att hon inte sett något liknande på 20 år. I Aftonbladet berättar en kvinna att hon börjat ta omvägar hem. Men pyttsan, säger en del. Skrockande kroggäster och skräniga raggare har ju alltid funnits. Det är dock en missvisande jämförelse. Två fel gör inte heller ett rätt.
Oviljan att erkänna problemet beror möjligen på att det handlar om unga män uppvuxna i dysfunktionella utanförskapsområden.
Andra antyder att det handlar om klassförakt. Eller rent av rasism. Gängen utgörs nästan uteslutande av unga män (och en del tjejer) med ursprung från Mellanöstern. Hade det varit etniskt svenska ungdomar med mockaloafers hade ingen klagat, tycks somliga resonera.
Det är kvalificerat skitsnack. Det är beteendet, inte hårfärg eller klädstil, som utgör problemet.
Vi är också många som skrivit om antisocialt dominansbeteende långt innan Strandvägen drabbades. Dylikt har länge förekommit i mindre välbeställda förorter, stadsdelar och småstäder. Intresset för detta har dessvärre varit svalt.
I Stockholms innerstad har nu fler ställen tidvis kommit att präglats av oordning och dominansbeteenden.
Hornsbergs strand på Kungsholmen är en plats som uppmärksammats medialt. Instagramkontot ”Freakshow Hornsberg” har i skrivande stund 20 tusen följare.
För många är problemet uppenbart, men en hel del är samtidigt oförstående. På den politiska vänsterkanten raljerar somliga över fånig medelklass som upprörs över kebabfläckar på trottoaren. Som om det inte är legitimt att tycka nedskräpning, högljuddhet och fientliga blickar är ett problem.
Oviljan att erkänna problemet beror möjligen på att det handlar om unga män uppvuxna i dysfunktionella utanförskapsområden. Områden som existerar på grund av svensk migrationspolitik. Därmed kan frågor som dessa uppfattas som en ställföreträdande debatt om invandringen.
Från den yttre högerkanten hörs i stället resonemang om att den naiva överklassen nu får skylla sig själv. När situationen på Strandvägen häromdagen var samtalsämnet på Twitter bestod kråksången delvis av skadeglädje, tonsatt med överdrifter.
Det råder inte anarki, men det finns ett latent våldskapital hos en inte obetydlig del av de personer som rör sig i området. Faktum är också att brottsligheten ökat något. Till problembilden hör bland annat rån och sexuella ofredanden. Det måste bemötas med åtgärder.
Huruvida något är ett problem ska dock inte behöva motiveras av att det är brottsligt. Det bör inte heller krävas en upplevelse av otrygghet. Det bör räcka med att ett beteende inte är trivsamt.
Civilisation är att människor ser varandra i ögonen med vänlighet, följer gemensamma regler och visar hänsyn. Ambitionsnivån för det svenska samhället bör vara högre än att platser inte ska vara farliga.
Fredrik Kärrholm är kriminolog och författare
karrholm.fredrik@gmail.com
