Den ensammaste varelsen på jorden är sannolikt Candidatus Desulforudis audaxviator, en stavformad bakterie som håller till i vattnet på nära 3 000 meters djup i en sydafrikansk guldgruva. Den har ingen kontakt med andra livsformer, den behöver varken solljus eller syre, och lever på svavel och väte.
Vid jämförelse med den måste till och med svenskar framstå som ganska utåtriktade, trots det återkommande epitetet ”världens ensammaste folk”. Fallet med mannen som påträffades i januari sedan han legat död i tre år i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm togs på flera håll till intäkt för den ”epidemiska ensamhet” som sägs ha drabbat vårt ytliga, individualistiska och alienerade postindustriella samhälle. Ensamhet rapporteras vara ett växande problem i flera europeiska länder, liksom även i Japan och USA. I Storbritannien har man tillsatt en minister med särskilt ansvar för ensamhetsfrågan.
Men stämmer den dystra beskrivningen av svenskarna? Studier som ”European social survey”, Statistiska centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden, och rapporten ”Den svenska ensamheten” från Som-institutet, antyder att bilden behöver nyanseras.
I Italien uppger 10,2 procent av befolkningen att de känner sig ensamma, i Storbritannien hela 15,6 procent. I Sverige är andelen 4,7 procent.
Det är viktigt att skilja mellan att vara ensam och att känna sig ensam.
Uppfattningen om den ensamme svensken bottnar till stor del i vår höga andel enpersonshushåll, närmare 40 procent, men det är i sig inget tecken på utbredd ensamhet. Det kan i stället vara konsekvenser av att oberoende och individualism värderas högt, att familjesammanhållningen är svagare än i andra kulturer, och att samhället i stället för anhöriga står för omvårdnad av sjuka och gamla.
Det är viktigt att skilja mellan att vara ensam och att känna sig ensam. Ordet ”ensam” har en negativ klang, man reser inte ensam, utan själv, man är inte ensamstående, utan singel. Den som saknar eller inte önskar sällskap kan kallas allt ifrån solitär och ensamvarg till enstöring, kontakthämmad och osocial.
Att uppskatta avskildhet är något annat än ensamhet. Det är lätt att förstå vad författaren Gun-Britt Sundström menade när hon i en intervju för några år sedan sa: ”Jag tycker bättre om människor ju färre de är.” Det är en generösare hållning än Jean-Paul Sartres ofta citerade ”Helvetet – det är de Andra”, hämtat från hans pjäs ”Inför lyckta dörrar” 1944.
Hur ser då den svenska ensamheten ut? Ett axplock ur studierna ovan visar bland annat att människor i storstadsregionerna känner sig mer ensamma än andra, och unga vuxna är överrepresenterade. Arbetslösa och låginkomsttagare är mer ensamma än människor högre upp i den socioekonomiska trappan. Män är mer ensamma än kvinnor, var femte man saknar en nära vän. Kvinnor är bättre på att upprätthålla sociala relationer.
Ett mer objektivt mått på ensamhet är social isolering, vilket betyder mycket begränsad kontakt med vänner eller släkt. I Sverige kan cirka 300 000 personer betraktas som socialt isolerade, varav en stor andel är gamla. Bland ensamboende män 55 år och uppåt räknas mer än en fjärdedel till gruppen.
Men även om man passar in i den definitionen betyder det inte nödvändigtvis att man känner sig ensam. Den som är restriktiv med umgänge kanske föredrar oberoende och en känsla av frihet, eller trivs med få men meningsfulla kontakter. Och även den som har många kontakter kan uppleva sig ensam, i äktenskapet, bland kolleger eller 300 vänner på Facebook.
Ensamheten är mångtydig och svår att beskriva och mäta. Är det ett individuellt eller ett socialt problem? Ska det bedömas utifrån subjektiv erfarenhet eller observation?
I ”A biography of loneliness” (Oxford University Press) försöker den brittiska kulturhistorikern Fay Bound Alberti anlägga ett annorlunda perspektiv på begreppet ensamhet. Hon har tidigare skrivit böcker om känslor, könsroller och läkekonst i olika epoker. Bound Alberti vill avlägsna medicinska termer som ”epidemi” från beskrivningen av ensamhet, men hon skriver också om de viktiga kopplingarna mellan fysisk och mental hälsa.
Iengelskan kom ordet loneliness inte i bruk förrän i början av 1800- talet och är sprunget ur oneliness, vilket inte hade mer känslomässig laddning än ”avskildhet” eller ”för sig själv”. Vår tids ensamhet, hävdar Bound Alberti, har roten i modernitetens stora sociala omvälvningar och kyrkans minskade roll: ”I ett landskap format av Gud, var man någonsin ensam?”
Ensamheten upplevs också mycket olika beroende på omständigheterna. Den är inte en avgränsad känsla utan en blandning som kan rymma skam, sorg, ilska och rädsla, men också exempelvis svartsjuka, avund och besvikelse.
Bound Alberti vill undersöka ensamheten som nutida fysiskt och psykiskt lidande och fenomen, och även inkludera ekonomiska, politiska, sociala och medicinska faktorer som klass, kön och etnicitet. Bland ”fallstudierna” finner man bland andra drottning Victoria, Sylvia Plath och Virginia Woolf. Att vi numera ser ensamhet som ett problem är ett resultat av förändrade tänkesätt kring jaget och samhället, av individualismen och nyliberalismens konkurrensevangelium.
Ensamhet som social konstruktion, alltså, liksom somligas syn på kön?
Kanske det, men som framgår av boken finns en sådan mångfald av individuella och samhälleliga faktorer att fenomenet inte går att ringa in på ett övertygande sätt. Känslor av ensamhet, övergivenhet eller utanförskap hör till livet, för somliga hastigt övergående, för andra kroniska, men orsakssambanden är, som Bound Albertis så eftertryckligt men inte särskilt klargörande visar, oöverskådligt många.
Ensamhet som social konstruktion, alltså, liksom somligas syn på kön?
Ensamhet kan vara existentiell, med en känsla av främlingskap i tillvaron. Den kan vara social, att man saknar samhörighet och vänner. I den emotionella ensamheten saknas en partner för en djupare kärleksrelation, och denna längtan efter ”den rätte”, en själsfrände, bottnar enligt Bound Alberti i en romantisk föresats om att ”bli hel”. Föreställningen odlas överallt, i litteraturen, i filmen, i dejtingappar, i tv:s parningsprogram och inte minst i populärmusiken. ”Only the lonely / know the way I feel tonight / Only the lonely / know this feeling ain’t right”, som Roy Orbison en smula fyrkantigt skaldade 1960.
Reklamen, som i sin kärna syftar till att få oss att uppleva en brist som kan lindras med konsumtion, spelar ofta på att produkten är en biljett till gemenskap. ”Ingen talar om för dig att du har dålig andedräkt” hette det i Colgates lika försåtliga som effektiva annonser.
”Ensamhet förstås bäst som ett känslokluster snarare än ett tillstånd”, skriver Bound Alberti, ”och som sammanför en rad disparata, ofta motsatta känslomässiga tillstånd, till något sammanhållet.” Hon önskar en mer holistisk och förebyggande sjukvård som ser kroppen som en komplex helhet i vilken känslor är åtkomliga via våra sinnen.
Det förblir dock oklart hur insikterna skulle omsättas i praktiken. Här finns intressanta och relevanta observationer och frågor, men som ”biografi” blir det ett ofullgånget porträtt.
Men att ensamhet, eller känslan av ensamhet, är ett förmörkande eller förlamande tillstånd råder det inget tvivel om. Pensioneringen, till exempel, är för många ett steg in i isolering, liksom för dem som blir änkor eller änklingar. Sorgen efter en älskad kan förefalla avgrundsdjup, och kanske är det därför vår tids offentliga, kollektiva sorgemanifestationer efter uppseendeväckande olyckor eller våldsdåd får ett aningen parasitärt drag. Det blir ett tillfälle att släppa fram starka känslor, men utan den personliga förlustens förtvivlan och ensamhet. ”En annan människas smärta kan du aldrig förstå”, skrev Gunnar Ekelöf.
Ofrivillig ensamhet har också visat sig kunna medföra en rad hälsokonsekvenser, som högt blodtryck, depression och koncentrationsproblem. Med ensamhet kan också komma känslan av att inte höra till, förstärkt av att vi överallt, inte minst på sociala medier, möter andras gemenskap, helgaktiviteter och innerliga äktenskap.
Ofrivillig ensamhet har också visat sig kunna medföra en rad hälsokonsekvenser, som högt blodtryck, depression och koncentrationsproblem.
När vi talar allt mindre i telefon och i stället kommunicerar digitalt uppstår ett underskott i närkontakt med andra människor. Att psykiska problem bland ungdomar har fördubblats på tio år kan ha något att göra med den smarta telefonens och sociala mediers genomslag. I enkäter vittnar ungdomar om den stress som den ständiga närvaron i den digitala världen skapar.
Bound Alberti föreslår aningen gåtfullt att det slags ensamhetskänslor som sociala medier alstrar kan ”smitta” på liknande sätt som självmordsbenägenhet i förra seklets början ansågs kunna överföras. Här återges en sedelärande händelse från North Carolina år 2014, då en kvinna tog en selfie medan hon körde bil för att meddela sina följare hur lycklig hon kände sig – med följd att hon dödskraschade.
Trots att grupptillhörighet har varit grundläggande för människans utveckling är det ofta soloprestationer som hålls fram. ”Saken är den ser ni”, säger doktor Stockman i Ibsens ”En folkefiende” efter att ha kommit på kant med hela staden på grund av sin okuvliga moral, ”att den starkaste mannen i världen, det är den som står mest ensam.”
Det är gott om enstöringar och förespråkare för avskildhet i litteraturen. Hjalmar Söderberg skrev om ”köttets lust och själens obotliga ensamhet”, och hans doktor Glas är en isande ensam människa. Men ensamheten kan också erbjuda koncentration, kontemplation och introspektion. ”Genom att avklippa kontakterna med andra människor tycktes jag först förlora i kraft”, skriver August Strindberg i långnovellen ”Ensam” från 1903, ”men samtidigt började mitt jag att liksom koagulera, förtätas omkring en kärna.”
Ensamheten är mångfacetterad, men i det stora sammanhanget är den ändå något som förenar oss alla.
”Vi, som mötas några korta stunder, / barn av samma jord och samma under, / på vår levnads stormomflutna näs!” heter det i Verner von Heidenstams egenhändigt författade gravskrift. ”Skulle kärlekslöst vi gå och kalla? / Samma ensamhet oss vänta alla, / samma sorgsna sus på gravens gräs.”
Den bistra insikten är Candidatus Desulforudis audaxviator sannolikt förskonad ifrån.
