Är kaffet ofarligt för hälsan? Ja, det verkar faktiskt så. Bertil Fredholms ”Kaffeologi” är inte bara välkommen läsning för koffeinister, utan även för alla som försöker navigera mellan motstridiga budskap om kaffets hälsoeffekter.
Svenska språket är en djungel vars ovanligaste invektiv torde vara ”tarmdiva”, en gång myntat här i SvD av Erik Zetterström, alias Kar de Mumma, på tal om den då omåttligt populäre hälsopredikanten Are Waerland, en man som i sitt evangelium gärna påtalade att en god avföring är bästa huvudkudden. Sjukdomar finns inte, menade han, bara felaktiga matvanor. Kött var bannlyst, liksom fisk och ägg; alkohol förstås, men även salt, kryddor, socker samt kaffe. Kvar fanns kallt vatten, rå lök, torkade nässlor och annat som renderade följarna tillmälet ”kruskafanatiker”.
Det var i Bertil Fredholms nyutkomna bok ”Kaffeologi” (Fri Tanke) som jag gjorde Are Waerlands bekantskap. Innan dess visste jag inget om honom. Tydligen hade han under andra världskriget skrivit en pamflett om kaffets fördärvlighet, och eftersom hela hans uppenbarelse tycktes mig bekant från dagens uppjagade katastroflarm om allt möjligt ägnade jag några dagar åt att läsa på i andra källor om hans liv och gärning. Så låt oss ett ögonblick lägga Fredholm åt sidan; först Waerland – som sannerligen är ett fynd för de vaccinmotståndare och 5G-paranoiker som just nu demonstrerar på Stockholms gator.
Are Waerland (1876–1955) föddes i Ekenäs, Finland, och hette från början Paul Fager. Tyvärr skrev han inga memoarer, så mycket är dunkelt, men klarlagt är att han tidigt upptäckte sina talanger som talare. Kring sekelskiftet kom även de första litterära försöken, däribland ett par skådespel, som säger något om hans längtan efter publik. I början av 1910-talet flyttade han så till Sverige, men varför han i samma veva tog sig ett norskt namn är inte känt.
Troligen var han inte nazist, det bara lät så.
Intresset för hälsofrågor var dock väckt, och för det nordiska, så namnet Waerland var kanske bara ett förebud om andan i hälsomagasinet Solvikingen som han gav ut i slutet av 30-talet under parollen ”För de nordiska folkens kroppsliga och andliga pånyttfödelse”.
Många vittnar om hans medryckande massmöten; ingen kunde som han trollbinda fullsatta konserthus och sporthallar. Han arbetade på diverse folkhögskolor, bland annat i Blekinge och Dalarna, men det var som resande hälsoguru han gjorde sig ett namn. Det och ett oöverskådligt antal böcker, i vilka han angrep allt från fylleri till bolsjeviker. I mitten av 20-talet skrev han även om det gåtfulla Hammarbymordet; han ansåg sig veta vem den skyldige var, men det hela ledde bara till ett förtalsmål. Boken konfiskerades, Waerland hamnade i fängelse och tvingades betala ett häpnadsväckande högt skadestånd.
Därefter lämnade han landet. Exakt vad han sysslade med under alla år i England och Italien är oklart, men mot slutet av 30-talet var han tillbaka, full av tillförsikt och med nya hälsoteorier i bagaget. Även Madame Blavatsky, i generationen före Waerland, hade en sådan lucka i sin biografi. Faktiskt är de ganska lika, i alla fall deras proselyter. Nutida influencers ligger i lä; här lanserades kompletta kosmologier, i Waerlands fall med betoning på råkost och kroppsövningar, men också mycket annat som låg i tiden, däribland ”folkrötan” och vurmen för vikingatidens förment friska tag. Troligen var han inte nazist, det bara lät så.
Till hans försvar ska vidare sägas att han var tidigt ute med att uppmärksamma rökningens nackdelar och den fiberrika kostens fördelar, men läkarvetenskapen tog honom ändå inte på allvar, vilket är lätt att förstå mot bakgrund av hans tal om att alla som blir sjuka får skylla sig själva. Boktitlar som ”Världsalltets gåta” (1938), ”Hälsans utvalda folk” (1941) samt ”Odödlighetsproblemet och människans aura” (1951) gjorde sedan inte saken bättre. En alternativtomte med hänförd publik. Ja, och så Kar de Mumma på det. Därför länder det Bertil Fredholm till heder att han tar sig tid att sakligt och utan elaka ironier bemöta allt vad Waerland skrev om kaffe.
Boken ”Kaffeologi” är frukten av ett livslångt intresse för koffeinets inverkan på den mänskliga organismen. Fredholm, som är professor emeritus i farmakologi och länge var en fridsam ledamot av Karolinska Institutets Nobelkommitté, kom redan i ungdomen in på detta spår genom sin forskning om adenosin, en organisk molekyl verksam som signalsubstans i centrala nervsystemet. Vi behöver inte gå in på detaljer här; det enda vi behöver känna till är att koffein kan hämma effekten av just adenosin. Bägge molekylerna binder till samma receptor, som nycklar i samma lås.
Fredholm inleder som genren påbjuder med en rundvandring i kaffets kulturhistoria, men då han delvis utgår ifrån boken ”The world of caffeine”, som jag avhandlade i en streckare på midsommarafton 2001, behövs väl knappast en repetition här och nu, för även om läsare av denna sida ibland besväras av klent närminne brukar långtidsminnet fungera utmärkt väl. Låt mig bara påpeka att jag under dessa tjugo år har druckit i runda slängar 35 000 koppar svart kaffe, vilket motsvarar ungefär 60 välfyllda badkar. Detta bevisar förstås ingenting, mer än möjligen att mitt arbete kräver viss koncentration, och då är kaffe bra.
Men är det inte också lite onyttigt?
Frågan är urgammal och svaren ständigt lika omtvistade.
Bertil Fredholm betar i tur och ordning av alla dessa larm. Ångest, magsår, leverskador, diabetes, hjärtinfarkt, epilepsi, cancer, njursjukdom, gikt, impotens och så vidare; snart sagt allt elände här i världen har kopplats ihop med kaffe. Inte så konstigt kanske, för drycken är en angelägenhet för de flesta, och marknaden för koffeinhaltiga energidrycker har på senare år formligen exploderat. Till och med World Anti-Doping Agency (Wada) har gett upp. Fram till 2004 var koffein över en viss nivå klassat som otillåtet i samband med Olympiska spelen, men förbudet avskaffades. Vilken roll sponsorpengarna från Coca-Cola spelade i det dramat får man räkna ut själv.
Särskilt svårt är det att hålla huvudet kallt i frågor som rör liv och hälsa /.../ och i fallet med kaffet är potensen och spermieproduktionen ett sådant moras.
Enorma forskningsresurser har lagts ned på att utreda koffeinets hälsoeffekter, och eftersom tjugo år är mycket i medicinska sammanhang kan det vara på sin plats att återvända till ämnet. Är det fortfarande frid och fröjd? Är kaffet ofarligt? Ja, det verkar faktiskt så. Rekommendationen att gravida bör hålla igen under fikapauserna kvarstår, men för övrigt har bilden rent av ljusnat ytterligare. När det gäller vissa cancerformer, Parkinsons sjukdom, diabetes, demens, självmord, hjärtkärlsjukdomar och njursten tyder forskningen snarast på att koffeinet bidrar till minskade risker. De som petar i sig ett flak Red Bull i veckan bör i stället betänka de negativa effekter som tveklöst kan knytas till socker och andra sötningsmedel.
”Kaffeologi” är inte bara välkommen läsning för koffeinister, utan även för alla som försöker navigera mellan motstridiga budskap. Fredholm är en god pedagog som ideligen återkommer till frågan om hur naturvetenskap fungerar. Man måste förstå felkällor och statistiska metoder för att inte falla i farstun inför de ofta tillspetsade budskap som är i omlopp, inte minst i medierna. Särskilt givande är hans utvikning om vetenskapliga översiktsartiklar och metaanalyser, alltså kompilat av många rapporter, där det sammanhållande kittet är ett intelligent resonemang, eller ett bedrägligt. Här krävs av läsaren vissa förkunskaper om hur sådana övergripande analyser görs.
Exempelvis, påpekar Fredholm, är det alltid lättare att intressera vetenskapliga tidskrifter för tydliga resultat, som att någonting är skadligt, vilket kan leda till att urvalet som ligger till grund för översikten blir missvisande. Det finns metoder för att upptäcka denna så kallade publiceringsbias, men det är inte lätt. Vidare är det viktigt att man begrundar avsändarens motiv. Det finns fler än 50 000 vetenskapliga artiklar om kaffe, men många går inte att lita på eftersom de är tryckta i tidskrifter som tar betalt för texterna och lever på att publicera vad som helst. ”Flertalet tidskrifter som har länder som Nigeria och Indien som publiceringsort är fusktidskrifter.”
Särskilt svårt är det att hålla huvudet kallt i frågor som rör liv och hälsa, så har det alltid varit, och i fallet med kaffet är potensen och spermieproduktionen ett sådant moras. Här finns av tradition minst sagt motstridiga bud. Redan i början av 1600-talet återgavs från apokryfiska källor i Persien att ingen mindre än profeten Muhammed, för tillfället utmattad, fick besök av ärkeängeln Gabriel som hade godheten att medföra nykokt kaffe direkt från himlen, varefter profeten blev så uppiggad att han ledigt kunde kasta fyrtio män ur sadeln och göra lika många kvinnor ”lyckliga”. Senare samma sekel påstod ett uppbåd av indignerade fruar i London att kaffe gjorde gubbarna deras ”lika sterila som de öknar” där kaffebönorna antogs ha sitt ursprung.
Are Waerland hakade inte oväntat på de senare. Här blir inga barn gjorda, trumpetade han, vilket nu efter en mansålder sporrar Bertil Fredholm att undersöka saken med stöd av sentida, trovärdigt vetenskapliga källskrifter. ”Mycket lite”, skriver han, ”talar för att manlig fertilitet skulle påverkas, varken av mannens eller kvinnans kaffedrickande.” De reproduktiva systemen är stryktåliga doningar som står emot mycket när det kommer till mat och dryck. Såar av kaffe är av mindre betydelse, eller för den delen frukostbufféer baserade på rå lök.
Waerland må ha varit en diva, besatt av sina tarmfunktioner, och hans näringsintag tycks mig betänkligt enahanda. Ändå kröntes även hans försök med framgång till sist. Efter tre längre, barnlösa äktenskap lyckades han i lönndom – han var då 76 – avla en dotter ihop med en av alla dessa yngre entusiaster som karismatiska predikanter inte sällan omges av.
