Kosjuka gav vaccin mot smittkoppor År 1796 genomförde den brittiske landsbygdsläkaren Edward Jenner världens första smittkoppsvaccination. Därmed kunde kampen mot ett av mänsklighetens värsta gissel inledas. FacebookPinterestEmail 25 maj 2001 av Tord Ajanki Vem kunde ana att Edward Jenner, den tillbakadragne, nästan skygge kväkaren och bonddoktorn på den engelska landsbygden, skulle bli en firad celebritet, en av medicinhistoriens stora? Vem kunde ana att just Jenner var den som skulle våga trotsa sin tids auktoriteter och befria människan från ett av hennes värsta gissel? Jenner hade sin praktik i Berkeley i England och där liksom överallt annars i 1700-talets Europa svepte smittkoppsepidemierna fram med allt tätare mellanrum. Medicinhistoriker menar att 60 miljoner européer dog av kopporna under 1700-talet. De flesta var barn, vart tredje eller vart fjärde dukade under, men ingen gick fri från farsoten som härjade alla samhällsklasser. Smittkoppor hindrade befolkningsökning Många oljeporträtt av kungahusens medlemmar och adeln från den tiden är en slät och mycket idealiserad bild. I verkligheten skulle de flesta av dem haft ansiktet täckt med fula koppärr. Smittkopporna var en av de främsta orsakerna till att folkmängden ökade mycket långsamt. En gång hörde Jenner en bondflicka skryta med att ”jag kan inte få smittkoppor för jag har haft kokoppor”. Kokoppor var en vanlig sjukdom bland boskapen i Berkeleytrakten och mjölkerskorna smittades ofta, men både för kor och människor var kokopporna en mild och ofarlig sjukdom jämfört med smittkopporna. Bondflickans påstående fastnade i Jenners huvud. Han diskuterade det med sina kollegor, vilka också hade hört liknande påståenden men avfärdat alltsammans som folklig okunnighet. Mät enkelt ditt blodtryck hemifrån Få 2 nr av Populär Historia + Digital blodtrycksmätare Endast 118,00 kr inkl. leverans Spara 155 kr Beställ här Ympade smittkoppor på pojke Jenner kunde dock inte släppa tanken. Tänk om det var så enkelt. Tänk om en kosjukdom var lösningen på människans värsta plågoris! Det skulle dröja 20 år innan han hade skaffat sig mod nog att vetenskapligt pröva den folkmedicinska iakttagelsen. Den 14 maj 1796 ympade Jenner en frisk åttaårig pojke, James Phipps, med kokoppor. Smittämnet hade han tagit av en kokoppssjuk mjölkerska. Pojken insjuknade i de typiska symtomen på kokoppor men tillfrisknade som väntat ganska snabbt. Jenner avvaktade i sex veckor. ”Den första juli ympade jag honom med sekret som direkt tagits från utslagen på en smittkoppspatient. Jag gjorde flera ytliga snitt på bägge armarna och smittkoppssekretet penslades noga in”, antecknade Jenner. En ny, den här gången ångestfylld, väntan följde innan Jenner några veckor senare kunde konstatera att ”pojken förblev frisk”. ”Den som en gång varit infekterad av kokopporna angrips aldrig av smittkoppor”, sammanfattade Jenner sitt försök och nu följde en hektisk tid. Vaccinet avvisades av akademien Ytterligare ett par år fortsatte Jenner med sina experiment innan han var helt säker på att han hade rätt. Nu kunde han tryggt rapportera till Royal Society i London, den tidens högsäte för kunnande och vetenskap. Deras svar har gått till historien. ”Jenner borde vara aktsam om det anseende som han redan förvärvat genom sina tidigare meddelanden till Royal Society, han borde inte riskera sitt rykte genom att för det lärda sällskapet framlägga något som så stode i strid med erkänd kunskap, och som för övrigt på det hela taget var så otroligt.” Det tidigare meddelandet från Jenner som Royal Society hade ställt sig bakom gällde en uppsats om gökens boplatser. År 1798 trotsade Jenner Royal Society och gav på eget bevåg ut sin rapport. I den 74 sidor tunna skriften redogör Jenner utan större åthävor för sin upptäckt. En våldsam debatt bröt ut när Jenners vaccinationer blev kända. Argumenten mot var framför allt religiösa. Kopporna sågs som ett plågoris sänt av Gud, människan hade bara att underdånigt ta straffet och inte försöka undkomma det. Ett annat argument gick ut på att människan, skapelsens krona, inte skulle låta sig smittas av en simpel djursjukdom. Favoritmotivet för tidens skämttecknare var vaccinationsscener där människorna successivt blev alltmer kolika. Jenner blev en celebritet Motståndet tystnade dock relativt snabbt. Inom loppet av några år började man i större delen av Europa vaccinera mot smittkoppor. Många länder införde obligatorisk vaccinering och Jenner blev en världscelebritet. Han överöstes med hedersbetygelser och pengar utan att nämnvärt låta sig bekomma. ”Skall jag, som till och med i ungdomen sökte de anspråkslösa och ensliga stigarna i livet, dalen icke berget, skall jag nu, när mitt livs afton närmar sig, bli offer för pengar och ryktbarhet. Även om jag skulle få bäggedera, vilket tillskott skulle det vara till min blygsamma lycka?” svarade han i ett brev till en kollega som menade att Jenner borde dra fördel av sin berömmelse och öppna praktik i London. Allmän vaccinering mot smittkoppor I flera länder blev den 14 maj helgdag för att fira Jenners första vaccination. I Ryssland lät kejsarinnan döpa det först vaccinerade barnet till Vaccinov och till och med Napoleon lät sig bevekas och frigav engelska krigsfångar då den engelske bonddoktorn vädjade om det. Med det allmänna införandet av vaccinering i allt fler länder trängdes kopporna tillbaka. Men de försvann inte helt. Enstaka små epidemier bröt ut med jämna mellanrum så sent som på 1960-talet. Smittkoppor i Sverige 1963 Stockholm drabbades sommaren 1963 och så nära en medicinsk katastrof har svenskarna aldrig varit i modern tid. Genom ett gigantiskt detektivarbete och med stor tur lyckades man spåra och isolera alla smittbärare. Epidemins facit, innan Stockholm åter kunde förklaras smittkoppsfritt midsommarhelgen 1963, blev 27 smittade och fyra döda. Det sista kända fallet av smittkoppor inträffade i Somalia 1977 och två år senare, och 183 år efter Jenners vaccination av åttaåringen James Phipps, förklarade FN:s världshälsoorganisation smittkopporna utrotade från jordens yta. Smittkopporna är den första av de stora farsoterna som människan av egen kraft lyckats utrota. Publicerad i Populär Historia 1/1996
