DN DEBATT 9/1.
Ove Joanson:
Att våra dödstal ligger i världstoppen är numera välkänt – och nu hotar ett vaccindebacle.
Nu avtecknar sig nästa katastrof i Sveriges hantering av covidpandemin. Och journalistiken definierar sin roll som passiv vidareförmedlare av myndigheternas budskap och klarar inte sin uppgift att granska och ifrågasätta och är därmed medskyldig.
Alltmer tyder på att löftena om snabb vaccinering av den svenska befolkningen inte kommer att kunna infrias. För massvaccinering krävs tillgång till vacciner och förmåga att effektivt distribuera dessa till hela befolkningen.
Att vi har vaccinbrist beror till stor del på EU:s senfärdighet. EU:s vaccinmyndighet EMA hade ju tänkt ta julledigt och ta ställning till Pfizer Biontechs vaccin först efter helgerna. Då röt den tyska förbundskanslern Angela Merkel till och vaccinet godkändes den 21 december. Men EU:s godkännande kom tre veckor efter Storbritanniens och 10 dagar senare än USA:s.
Sverige fick 10.000 doser (räcker till 5.000 personer) i mellandagarna och 80.000 ytterligare doser i veckan utlovas från och med nu. Och när Modernas vaccin nu godkänts av EU, förväntas den svenska vaccintillgången öka med 20.000 doser i veckan. Det vill säga 200.000 svenskar i månaden kan vaccineras, 2 procent av befolkningen. I den takten tar det tre år att skapa flockimmunitet i landet.
För att få till stånd verklig massvaccinering krävs tillgång till Astra Zenecas vaccin. Detta har godkänt i Storbritannien, som därmed har säkrat tillräckligt med vaccin så att det räcker till hela landets befolkning. Vaccineringen har redan inletts.
Det märkliga är att EU insisterar på att göra sin egen utvärdering av Astra Zenecas vaccin trots att alla inser att Storbritanniens tillståndsmyndighet håller hög klass.
Jag är en varm anhängare av EU och djupt sorgsen över att Storbritannien nu lämnat unionen. Men de olika sätten att hantera vaccingodkännandena ökar något min förståelse för brexit.
Fördröjningen av godkännandet av Astra Zenecas vaccin har alltså ett pris av minst 100.000 dödsfall, för att inte tala om de enorma ekonomiska konsekvenserna.
Sveriges vaccinsamordnare Richard Bergström har förklarat att det trots det brittiska godkännandet kommer att ta ytterligare en månad eller längre för EU att komma fram till samma resultat. Märkligt nog har jag inte hört honom få den rimliga följdfrågan: Varför det?
I Europa dör mellan 3.000 och 5.000 människor varje dag av covid. Vaccinerna fungerar, men det är för ont om dem. Fördröjningen av godkännandet av Astra Zenecas vaccin har alltså ett pris av minst 100.000 dödsfall, för att inte tala om de enorma ekonomiska konsekvenserna.
Den sympatiske Richard Bergström riskerar att hamna i Tegnellburen; han behandlas i medierna som en hygglig prick, en redaktionsmaskot, som kommer till redaktionen och berättar hur allt ligger till, inte som en makthavare som får svara för komplikationerna av sin yrkesutövning.
För min del är jag mer intresserad av hur mycket statsministern anstränger sig att snabba på godkännandet av Astra Zenecas coronavaccin än av hur han handlar sina julklappar.
Och vad tycker den svenska regeringen om EU:s snigelfart?
För min del är jag mer intresserad av hur mycket statsministern anstränger sig att snabba på godkännandet av Astra Zenecas coronavaccin än av hur han handlar sina julklappar.
Det andra skälet till oro är att det är de svenska regionerna som ska sköta om själva vaccineringen när vaccinerna väl kommit till landet. Det handlar alltså om de myndigheter som under hela våren inte lyckades förse sin vårdpersonal med skyddsmaterial och som på snart ett år inte klarat av att få fram coronatester till alla.
Den enda positiva effekten av coronaepidemin är väl att vi på sikt kommer att bli av med regionerna, de före detta landstingen, en onödig mellannivå och ineffektiv broms i svensk förvaltning. Men först ska dessa regioner få fördröja vaccineringen, till priset av många tusen ytterligare liv.
Situationen i vårt land påminner mycket om USA, som har ungefär samma höga dödstal i covid som Sverige. I skrivande stund har 21 miljoner vaccindoser distribuerats i Förenta staterna, men bara sex miljoner amerikaner har fått vaccinet. Förklaringen är att delstaterna (USA:s regioner) inte har klarat av att praktiskt organisera vaccineringen.
Mitt tips till regeringen: Ring Göran Persson och fråga om han kan ta kompledigt från bankverksamheten i några månader.
I USA, precis som i Sverige, skulle det behövas en stark central funktion, en vaccingeneral, som har långtgående mandat att peka med hela handen och organisera vaccinationsprogrammet. Donald Trump har som bekant varit för upptagen för att utse en sådan funktion, men det är anmärkningsvärt att de svenska socialdemokraterna, som annars är mycket för statlig styrning, inte vill göra det nu när det verkligen behövs. Mitt tips till regeringen: Ring Göran Persson och fråga om han kan ta kompledigt från bankverksamheten i några månader.
Det enda land som hittills tagit vaccinationsfrågan på allvar är Israel, ett land som är på ständig krigsfot och därför har beredskap att göra det som behövs, när det behövs. Israel har på ett par veckor vaccinerat nära 20 procent av befolkningen, bland annat genom dygnetruntöppna vaccinationscentraler.
I Sverige har regionerna ännu knappt sagt ett knyst om hur denna gigantiska ansträngning ska gå till, trots att de har vetat att vaccinerna skulle komma och planeringen rimligen måste ha pågått i minst ett halvår. De privata vårdbolagen (Kry, Min doktor etcetera) har erbjudit sig att hjälpa till, men har inte fått några svar.
Och så behöver vi medier som upphör att vara hejaklackar och börjar att kritiskt granska och ifrågasätta de beslutsfattare som bestämmer över liv och död.
För att utföra vaccinationer krävs ingen högre sjukvårdsutbildning, så vi behöver inte ytterligare belasta den ansträngda ordinarie sjukvården med detta. Apoteken vaccinerar regelmässigt mot den vanliga influensan, så varför inte nu? Och Sveriges tandläkarkår, som sett sina patientströmmar minska kraftigt under pandemin, står säkert redo om frågan kommer. Och var finns den militära sjukvården i planeringen? Och vilka tomma idrottsarenor och konferenshotell håller på att omvandlas till vaccinationscentraler?
Sverige är mitt i en gigantisk kris. Det behövs praktiska krisåtgärder och inte bara bekymrad krisretorik och grötmyndiga förmaningar.
Och så behöver vi medier som upphör att vara hejaklackar och börjar att kritiskt granska och ifrågasätta de beslutsfattare som bestämmer över liv och död.
