Cykeln är en av världshistoriens mer genialiska uppfinningar. Så genialisk att det idag lär finnas en miljard cyklar. De första varianterna av cykeln infattade den primitiva sparkcykeln – draisinen – på 1810-talet, ”benskakaren” på 1860-talet och höghjulingen på 1870- och 80-talen.
Dessa skapelser väckte stor förtjusning och brukades av små grupper av entusiaster, men de var tekniskt långt ifrån fulländade. Draisinen hade inga pedaler samt var otymplig och snudd på oanvändbar i uppförs- och nedförsbackar. Benskakaren hade visserligen pedaler på framhjulet men var tung, och vägarna ännu för dåliga. Höghjulingen var riskabel, svårcyklad – framför allt med kjolar – och dyr. Men när den så kallade säkerhetscykeln gjorde entré på 1880-talet; med lika stora hjul, uppblåsbara gummidäck, kedjedrift och broms så fick cykeln sitt stora genombrott. På 1890-talet spreds en ”cyklingsmani” över västvärlden, då cykeln och cyklingen – och i förlängningen möjligheten att röra sig över längre sträckor – demokratiserades.
Cyklingen, som länge varit en manlig överklasshobby, inledde nu sin klassresa nedåt och förvandlades från dyr leksak till ett allt billigare transportmedel för såväl män som kvinnor och barn.
Faktum är att vi lätt skulle känna igen oss i 1890-talets cykel, och säkert skulle vi kunna hantera en sådan. Den ser i stora drag ut som en normal modern cykel. Detta till skillnad från 1890-talets bilar, tåg, båtar, hus, kläder, maträtter med mera, som förändrats rätt radikalt sedan dess. Cykeln nådde helt enkelt i grova drag sin fulländning redan då – trots att en så relativt enkel innovation som trampor på hjulen kom till så sent som på 1860-talet.
Om man frågar människor om vad de gillar med cykling så är ”frihet” och känslan av att ”flyga” återkommande ord. Det påpekar Hannah Ross i boken ”Revolutions: How women changed the world on two wheels” (Plume Books). Hannah Ross är brittisk författare och cykelentusiast, och hennes bok är en hyllning till de kvinnliga pionjärer som grenslade cykeln i en mansdomierad värld på 1800-talet sista decennier. Detta var, som hon skriver, varken mer eller mindre än en revolution. Cyklande kvinnor kunde få glåpord och även stenar kastade efter sig, och till en början mötte de även motstånd via den klädsel som tidens mode föreskrev.
Cykeln kunde leda till såväl prostitution och promiskuitet som rubbad menstruation och infertilitet, menade vissa läkare.
Men lockelsen i cykeln, och allt vad den lovade i form av rörlighet, frihet, spänning och glädje var starkare än motståndet. Redan vid mitten av 1890-talet ska en tredjedel av cyklisterna i USA och Storbritannien ha varit kvinnor – något som var otänkbart bara några år tidigare när höghjulingarna dominerade.
Cykling och frigörelse från viktorianska normer, korsetter och kvinnoförtryck gick hand i hand. Kvinnors kamp för att kunna cykla gick ofta parallellt med kampen för att kunna rösta, utbilda sig, arbeta och tjäna egna pengar och kunna bestämma över sitt eget liv. Cykeln förknippades med modernitet, rörelse, frigörelse – uppbrott från det gamla. Cykeln medförde också att man lätt kunde träffa människor en bit bort från de närmsta kvarteren eller den egna byn – cykeln lär ha bidragit till att minska inaveln och kusingiftermålen på landsbygden – och att man enkelt kunde ta sig till avlägsna platser för utbildning eller jobb. Världen växte tack vare cykeln, helt enkelt. Och de positiva hälsoeffekterna av att cykla, som är välbelagda idag, var förstås lika verksamma vid slutet av 1800-talet.
Och man kan verkligen tala om en boom: År 1890 tillverkades 40 000 cyklar om året i USA. Sex år senare tillverkades över 1,2 miljoner cyklar. Under samma tid minskade priset från 150 till 80 dollar. Det var fortfarande mycket pengar, men man kunde i regel köpa på avbetalning.
Det var framför allt under detta decennium som kvinnor tog till pedalerna. Hon började cykla till jobbet, på utflykter med sina väninnor, till romantiska möten, på semester med sin man – något exempelvis Nobelpristagaren Marie Curie gärna gjorde, och hon förblev en hängiven cyklist livet igenom.
Men motståndet var starkare än bara glåpord och stenkastning. Kyrka och konservativa krafter ansåg att cyklande kvinnor hotade moralen och den rådande ordningen. På den tiden kunde en ensam kvinna på gatan betraktas som en prostituerad, varför en cyklande kvinna riskerade att få sitt rykte hotat. Kvinnans plats var sedan länge i hemmet, och utanför skulle hon ledsagas av sin far eller man.
Nu utmanades dessa urgamla normer. 1890-talet var förändringens tid på många sätt – då började till exempel kvinnofotboll etableras. ”Den nya kvinnan” var här – självständig, nyfiken och självsäker. Och hon cyklade förstås.
I den amerikanska tidskriften Munsey’s Magazine förklarade man att cykeln var kvinnans ”redskap att ta sig fram i världen”. Den amerikanska suffragetten Susan B Anthony menade att ”cykeln gjort mer för kvinnans frigörelse än någonting annat i världen”. Hon kallade den ”frihetsmaskinen”, och hon njöt varje gång hon såg en kvinna på en cykel: ”Den ger henne en känsla av självkontroll och oberoende i samma ögonblick hon sätter sig på sadeln; och sedan glider hon iväg, i en skepnad av obändig kvinnlighet.” En annan av de många kvinnor som Hannah Ross berättar om är Margaret Valentine Le Long som cyklade ensam från Chicago till San Francisco 1897, då den amerikanska västern ännu var så vild att hon packade med sig en revolver.
Men motståndet kom från flera håll, även från den samtida läkarvetenskapen. Cykeln hotade moralen, och de sexuella undertonerna var märkbara. Cykeln kunde leda till såväl prostitution och promiskuitet som rubbad menstruation och infertilitet, menade vissa läkare, och andra bekymrade sig över sadelns utformning i relation till den kvinnliga anatomin. Det fanns till och med viktorianskt anstrukna tillverkare som tog fram nya cykelsadlar som skulle vara ”anatomiska” eller ”hygieniska” och lämpliga för kvinnor att sitta på.
Anmärkningsvärt nog sker idag en liknande kamp i länder som Afghanistan och Saudiarabien.
Medikaliseringen kunde nå i våra ögon rätt märkliga nivåer, som hos den New York-läkare som diagnostiserade ”cykel-gång” åt vissa cyklande patienter. Den karaktäriserades av en gångart med cirkulära fotrörelser. Andra påtalade att ”cykelansiktet” kunde drabba kvinnor: ansiktet antogs bli spänt och ansträngt – och tappa sina kvinnliga drag. Andra vittande om hur cyklade kvinnor snabbt åldrades, blev försvagade och tunna, och förlorade sin fräschör, enligt en läkare i Harper’s Magazine 1899.
Just detta tema – att cyklade kvinnor kunde förlora sin kvinnlighet – återkom i debatten om deras kläder. Att cykla i korsett och stora kjolar var en dålig idé, varför kvinnoklädseln började revolutioneras i takt med cykels spridning bland kvinnor. Kunde hon cykla i byxor? Kunde hon rentav klä sig som en man? Så kallad ”crossdressning” var förbjudet i många länder, på biblisk grund. Nu utmanades detta, och paradoxalt nog både sexualiserades och avsexualiserades kvinnan när hon cyklade.
Anmärkningsvärt nog sker idag en liknande kamp i länder som Afghanistan och Saudiarabien. Patriarkala normer i konservativa och religiösa sammanhang verkar alltid se en kvinna på en cykel som ett hot – mot ordningen, moralen och traditionen. I Afghanistan kallas dagens cyklande kvinnor ibland för ”otrogna” eller ”syndare” som förlorat sin heder. Där kan kvinnor numera spela fotboll, cricket och boxas – men att cykla är att utmana normerna på ett riskabelt sätt. I Iran utfärdade högste ledaren ayatolla Ali Khamenei en fatwa mot kvinnliga cyklister 2016. De riskerar ett ”islamiskt straff” om de cyklar. Även i Saudiarabien har kvinnliga cyklister motarbetats, men här verkar klimatet ha förbättrats något.
Hannah Ross själv har engagerat sig i The Bike Project i London, som lär nyanlända flyktingkvinnor från patriarkala regioner att cykla. ”Att cykla ger dig vingar, man flyger! Det är sån glädje och lycka”, berättar en av kvinnorna för henne. En annan säger att hon längtar till fredagarna – då de tar cykellektioner – som om hon vore förälskad. När kvinnorna från Iran, Eritrea med flera länder lärt sig att behärska cykeln får de en begagnad cykel som donerats till verksamheten.
Slutligen: ett personligt minne av cyklingens välsignelser. Häromåret tillbringade min fru och jag en underbar vårweekend i ett soligt Belgrad. En av dagarna hyrde vi cyklar tillsammans med en personlig guide, Bogdan, en ung serb med hipster-ambitioner och goda kunskaper i engelska. Vi tre cyklade runt i Belgrad, längs med Donau, genom den brutalistiska bebyggelsen i Novi Belgrad och vi trampade genom resterna av det nazistiska koncentrationslägret Sajmište vid floden Savas strand, där det numera bor fattiga romer.
Jag tror inte att man kommer en stad så nära som genom att cykla i den. Att Bogdan dessutom gärna tog ölpauser för att prata om Serbiens historia och vardag gjorde säkert sitt till – men cykeln slår det mesta när det gäller att snabbt, enkelt och hälsosamt transportera sig i en stad.
Så visst är cykeln genialisk. Miljövänlig och praktisk. De flesta upplever samma hisnande njutning och lycka av att rulla nedför en backe en vacker vårmorgon.
Och om du fortfarande inte är övertygad om cykelns välsignelse för såväl folkhälsa, miljö och kvinnofrigörelse – så glöm inte bort att Adolf Hitler hatade allt som hade med cyklar och cykling att göra.
