Stefan Löfven är både partiledare för Socialdemokraterna och Sveriges statsminister. Men när landet skakas av kallblodiga mord på öppen gata finns en tyst förväntan om att han ska fokusera på den senare uppgiften. Då krävs en ledare som höjer sig över partipolitiken, lämnar manus och vågar tala vuxet till medborgarna. Statsministern kanske inte kan lova omedelbara förbättringar, men han eller hon kan åtminstone resonera ärligt om problemen och om vad som bör göras åt dem. Intervjun med Stefan Löfven i söndagens Agenda om det grova gängvåldet var raka motsatsen till det ledarskapet. Trots att programledaren Anders Holmberg flera gånger pressade statsministern på vad som kunde ha gjorts annorlunda för att undvika den våldsamma utvecklingen, kunde eller ville Löfven inte ge något svar. Stefan Löfven i Agenda Statsministern staplade i stället olika besvärjelser på varandra. Vuxna ska vara på jobbet. Unga ska vara i skolan. Plikt och rätt ska råda. Som tur är går vägen till detta lyckorike via den politik som Socialdemokraterna redan genomför. Extratjänster och läsa-skriva-räkna-garantin är silverkulan som ska fälla gängen, tycktes Löfven mena. Riktigt engagerad verkade statsministern bara bli när han ställdes till svars om Socialdemokraternas ansvar för brottsutvecklingen. Någon önskan om att leda ett statsbärande parti verkar Löfven inte ha. I stället återkom han flera gånger till att Sverige minsann också har styrts av borgerliga regeringar och räknade bakåt ända till Bildtregeringen i början av 1990-talet. Thorbjörn Fälldin slapp däremot kritik. Gängbrottsligheten har nog vuxit fram oavsett politisk färg på regeringen, sa Löfven, och fick det att låta som om de inte spelar någon roll vilken politik som bedrivs. I nästa stund attackerade han dock - närmast som på autopilot - borgerligheten för deras vurm för skattesänkningar, som om den vore ett hot mot kampen mot gängbrottsligheten. Stundtals blev Löfven ofrivilligt komisk. Som när han tycktes lova att målet om att gängen ska knäckas kommer att vara uppfyllt inom sex månader. Eller som när han recenserade sig själv och kallade riktningen för ”glasklar” inför en allt mer konfunderad programledare. Grumligt om invandringen Allra mest grumliga blev tankegångarna när statsministern fick frågan om det inte fanns en koppling mellan gängkriminaliteten och de senaste decenniernas stora flyktinginvandring. Nej, segregationen är problemet, slog Löfven fast. Han ville inte heller gå med på att segregationen i sin tur var en följd av den stora invandringen. Även svenskar som hamnade i utanförskapsområden med samma förutsättningar skulle få samma problem, menade han. Det är förstås sant på något slags filosofiskt plan. Men hur en situation skulle kunna uppkomma där svenskar i hundratusental plötsligt bara skulle ha några få års skolgång, traumatiska upplevelser från krig och mycket bristfälliga kunskaper i svenska, förklarade inte Löfven. Frågan man ställer sig hemma i tv-soffan är: Om Löfven inte har någon aning om hur Sverige har hamnat här, inte vill ta något ansvar för utvecklingen och inte heller har någon tydlig plan för att bryta den, borde han inte då lämna plats för någon annan? /Patric Kronquist, ledarskribent på Expressen
