För 25 år sedan genomfördes psykiatrireformen. Institutioner stängdes, 70 procent av alla psykiatriska vårdplatser försvann och ansvaret för personer med kronisk psykisk sjukdom och intellektuell funktionsnedsättning överfördes från landsting till kommuner. Nya personalgrupper anställdes utan krav på utbildning. De benämndes boendestödjare eller personal inom daglig verksamhet, och dessa kan i dag räknas i tiotusental.
Susanne Bejerot, överläkare, Region Örebro län, professor, Örebro universitet.
Tidigare hade landstingen sörjt för utbildning och fortbildning, men av olika skäl tog kommunerna inte över utbildningsansvaret för de nya yrkesgrupperna. Resultatet ser vi nu: omsorgen om dem med mest uttalade svårigheter, störst lidande och svagast röster, sköts av personal med knapphändig eller ingen utbildning. Allt fler anmälningar om bristande vård och omsorg görs i dag av förtvivlade anhöriga, andra saknar vittnen. I dag kommer såväl de med psykisk funktionsnedsättning som deras personal i kläm – de förra för att de utsätts för otillräckliga eller olämpliga vårdinsatser och de senare för att de saknar kunskap om hur ett gott arbete görs.
Utbildning som leder till kunskap om och förståelse för psykiatrisk funktionsnedsättning är givetvis en nödvändig förutsättning för att patienter och klienter ska få ett värdigt omhändertagande. 2009 beslutade dåvarande regering att skjuta till projektmedel för att höja kompetensen hos så kallad baspersonal inom psykiatrisk vård och omsorg. Vi sökte medel avsatta för Stockholms län och tog fram en utbildningsmodell.
Utbildningen var en sorts fyrstegsraket: 1. En längre baskurs i psykiatri, 2. Åtta valfria, nischade fördjupningskurser, 3. En längre utbildning i hur man anpassar omgivningen till klientens behov, samt 4. En kollegial handledarutbildning, där särskilt utvalda professionella inom vård, skola och omsorg, tränas i att handleda kollegor med arbetsuppgifter som liknar deras egna.
Vår målsättning var att erbjuda kurser där spetskunskap inom området psykiatri i dess vida bemärkelse presenterades av kompetenta föreläsare. Utbildningen skulle vara utpräglat patientcentrerad, förankrad i aktuell forskning, tas fram till en låg kostnad och uppfattas som relevant av deltagarna.
Ann Lindgren, pedagog, centrala barn- och elevhälsan, Norrtälje kommun.
2009 till 2014 deltog närmare 9 000 personer i dessa utbildningar, drygt 4 500 personer på plats i Stockholm och lika många via webb-utsändningar ute i landet. Kurserna vände sig till breda yrkesgrupper inom psykiatrisk vård och kommunala verksamheter, men också mot försäkringskassa, arbetsförmedling och skola.
Vi hade en hög närvaro och vi tenterade deltagarna efter kursens slut. I utvärderingarna fick samtliga kurser betyg 4,3 eller högre på en 5-gradig skala. Deltagarna uppfattade att de fått en avsevärt större förståelse för klienternas problematik som också ledde till förändringar i arbetssättet.
Vår erfarenhet är att man kan göra högkvalitativa utbildningsinsatser till stora grupper om 100 till 400 deltagare samtidigt, till begränsade kostnader. Projektet har dock inte fått någon fortsättning eller ersatts av likvärdiga utbildningar. Vi publicerade nyligen utbildningsmodellen i en välrenommerad internationell vetenskaplig tidskrift, BMC Medical Education. Vi anser att projektmedel är lämpliga för att stimulera framtagandet av nya metoder för kunskapsspridning inom psykiatrin. Problemet tycks vara att myndigheterna saknar en plan för hur metoderna ska tillvaratas.
