Det finns ett djupt missförstånd i klimatdebatten.
Det gäller inte bara bland skeptiker utan även bland en del akademiker, politiker och företagsledare. Det gäller frågan om vad 1,5-gradersmålet egentligen handlar om. Är det en gräns för vad vi socialt och ekonomiskt har kommit överens om som den mest acceptabla nivån av temperaturökning? Eller är det en fysisk gräns som, om den överskrids, med stor sannolikhet startar processer som vi inte kan kontrollera? Svaret är, dessvärre, det senare.
Ett avgörande bevis för detta lades fram i den senaste rapporten från IPCC, FN:s vetenskapliga klimatpanel. Där dras slutsatsen att delar av Västantarktis redan nu, vid en grads uppvärmning mot förindustriell tid, kan ha knuffats över en irreversibel tröskel. I så fall kommer all is att smälta, oavsett om vi klarar Parisavtalets mål eller ej, och orsaka ytterligare två meters global havsyteökning.
I dag publicerar jag och sex andra forskare i tidskriften Nature en sammanfattning av det vetenskapliga läget när det gäller risken för den här typen av tröskeleffekter (”tipping points”), där biofysiska system ofrånkomligt tippar över och kickar igång en självförstärkande global uppvärmning med extrema konsekvenser. Den första kartläggningen av system på planeten som kan trilla över den typen av trösklar (”tipping elements”) publicerades 2008 (Lenton mfl). Då identifierades 15 system som kunde tippa över i nya sätt att fungera och orsaka självförstärkande uppvärmning. De inkluderade exempelvis Grönlandsisen, permafrosten, Amazonas regnskogar, Golfströmmen och Västantarktis. Under de senaste tio åren har mycket forskning bekräftat vad forskarna varnade för redan då: att dessa system kan gå från självkylande och stabila till att bli självuppvärmande och instabila. Slutsatsen i vår genomgång i Nature är dyster. Redan nu har 9 av dessa 15 system börjat röra på sig och ger allt starkare tecken på att närma sig trösklar
Det gäller (1) accelererad isavsmältning på Grönland, (2) accelererad avsmältning av havsis i Arktis, (3) bränder och sjukdomar i boreala skogar, (4) smältande permafrost i Sibirien, (5) inbromsning av havscirkulationen i Atlanten inklusive Golfströmmen, (6) torka och bränder i Amazonas, (7) accelererad isavsmältning i Västantarktis, (8) accelererad isavsmältning i östra Antarktis och (9) storskalig koralldöd (50 procent av Stora barriärrevet är dött).
Detta är allvarligt. 9 av 15 kända system med förmågan att förstärka effekter av den globala uppvärmningen har väckts till liv. Men ändå, detta är inte den viktigaste insikten i Nature-artikeln. Utan det är att vi idag ser alltmer bevis för att dessa tröskelsystem är sammankopplade i ett nätverk, som innebär att de kan utlösa dominoeffekter. Tre av dessa är i dag kända. Alla tre startar på vår del av planeten och triggas igång av att norra halvklotet värms upp dubbelt så fort som resten av planeten. Arktis havsis och Grönlands inlandsis smälter snabbt. Planetens yta blir mörkare och absorberar mer värme från solen, som därmed påskyndar uppvärmningen.
Första dominokopplingen är att detta bidrar till inbromsningen av värmeutbytet i Atlanten, till exempel genom Golfströmmen. Det låser i sin tur mer värme i ytvattnet på södra halvklotet, som därmed påskyndar avsmältning av glaciärer på både Västantarktis och östra Antarktis.
Den andra kopplingen går också via värmeutbytet i Atlanten, som påverkar regionala vädermönster över Amazonas. Det leder i sin tur till mer frekvent torka med allvarligare skogsbränder och minskat upptag av koldioxid som följd. Den tredje kopplingen är att den snabba uppvärmningen av norra halvklotet ökar bränder och sjukdomar i boreala skogar och påskyndar avsmältning av permafrost. Osäkerheten kring hur dessa dominoeffekter komJohan Rockström: Nyupptäckta dominoeffekter i klimatet är mycket oroande.
Uppvärmningen på norra halvklotet accelererar. Redan nu verkar flera klimatsystem ha knuffats över irreversibla trösklar. Ny forskning visar att flera system dessutom är sammankopplade. Det är mycket oroande.
Det vi vet i dag är att så länge vi håller oss under två graders global uppvärmning kan vi troligen undvika att dessa faller över trösklar.
Min slutsats är enkel. Ju mer vi lär oss, desto känsligare ser vi att planeten är för den störning vi orsakar genom att bränna fossila bränslen och förstöra ekosystem. Detta innebär att det inte är något socioekonomiskt val att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Det är en biofysisk nödvändighet om man applicerar ett rimligt risktänkande. För att nå dit krävs att vi halverar utsläppen inom tio år. Detta innebär förstås inte att jorden går under om tio år om vi inte lyckas. Men det innebär att risken ökar markant för att vi utsätter alla framtida generationer för ofrånkomlig global uppvärmning med ytterst allvarliga konsekvenser som vi inte kan stoppa.
/Johan Rockström
Källor: Lenton, TM mfl. Proc. Natl Acad. Sci. USA 105, 1786– 1793 (2008). Lenton, TM mfl. Nature, Vol 575 (2019).
Johan Rockström är agronom, professor i miljövetenskap och en återkommande röst i den svenska och internationella miljödebatten. ª 2007 var Rockström med och grundade Stockholm resilience centre (SRC), ett tvärvetenskapligt centrum vid Stockholms universitet. Sedan 2018 är han chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research.
