Den globala uppvärmningen ställer oss inför ett existentiellt hot. Men spelar det någon roll om vi överlever?
Man kan tycka att bara en galning skulle tycka att det kvittar lika. Ändå har filosofer genom hela vår historia argumenterat för att det inte spelar någon roll.
Först har vi pessimisterna. Det börjar med Sokrates. Då han ska tömma giftbägaren ser han det inte som någon stor sak. Döden, menar han, är bättre än mänsklig existens. Inte ens perserkungen har det bättre än Sokrates försänkt i drömlös sömn. En svensk filosof som snuddat vid samma tanke är Ingemar Hedenius. Och min kollega Lars Bergström citerar honom med gillande i sin aktuella bok ”Varats dunkla skrymslen”:
”… människornas liv på jorden, i historien, i nuet och i framtiden, innehåller så ohyggliga tillstånd och händelser att ingenting av det goda, som vid sidan därav förekommer, ej heller summan av allt gott har en sådan tyngd, att det kan uppväga detta infernaliskt onda, så att människornas liv på det hela taget skulle kunna betraktas som något annat än en ond institution i universum.”
Så finns det filosofer som resonerar på följande vis. Det blir jobbigt för den sista generationen. Men en sådan kommer det hur som helst att finnas. Det viktiga är att slutet blir så smärtfritt som möjligt. När det inträffar är oväsentligt. Därefter finns ingen som kan klaga. Moral rör existerande individers relationer till varandra. Några förpliktelser att sätta människor till världen har vi inte. Enligt den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright är det en ”pipa snus” om mänskligheten dukar under. I ett meningsutbyte vi hade bad han om ursäkt för uttrycket men höll fast vid uppfattningen.
Till sist har vi ekosoferna. De bryr sig om arter men struntar i individer. Men i så fall är mänskligheten ett problem snarare än en resurs. Vi tar kål på andra arter på löpande band. Hur mycket bättre vore det inte utan oss. Den norske filosofen Arne Naess kom nära denna ståndpunkt:
”Blomstringen av mänskligt liv och mänskliga kulturer är förenlig med en rejäl minskning av den mänskliga befolkningen. Blomstringen av icke mänskligt liv förutsätter en sådan minskning.”
Vi kan kompensera bortfallet i livskvalitet hos de som lever genom att se till så att så många fler får existera. Detta har filosofen Derek Parfit kallat den ”avskyvärda” slutsatsen
Alla dessa tänkare har fel, anser jag. Arter har inget värde som sådana. Här tog Arne Naess miste. Det viktiga är individerna. Moralen är inte bara en fråga om hur vi förhåller oss till varandra. Moral handlar också om vad slags värld vi skapar. Här tog von Wright miste. Vi har en förpliktelse att maximera lyckan. Vi bör sätta nya lyckliga individer till världen. Ju fler desto bättre. Och det finns goda skäl att förmoda att vår framtid, om vi beskärs en sådan, kommer att medföra ett överskott av lycka över olycka. Här tog Hedenius miste.
Vi möter ibland uppfattningen att vi för att mildra klimatkrisen bör sluta sätta barn till världen. Resonemanget går väl ihop med det ekosofiska, men också med tanken att de individer vi inte sätter till världen inte kan klaga (då de inte finns). Men bör vi skapa så mycket lycka som möjligt blir resonemanget betänkligt.
Visst kan vi momentant vara för många. Vi är för många om det innebär att vi tar utrymme från kommande generationer. Men vårt klot kan ledigt föda den befolkning på tio miljarder, mot vilken vi är på väg. Det viktiga är hur vi väljer att leva. Och fortsätter vi att leva som vi gör är vi redan alldeles för många.
Men också min uppfattning är kontroversiell. Om jag har rätt bör vi hela tiden blir fler på vårt klot, och hålla igång så länge som möjligt, i generation efter generation. Vi bör satsa på kvantitet även om det går ut över den genomsnittliga lyckan. Vi kan kompensera bortfallet i livskvalitet hos de som lever genom att se till så att så många fler får existera. Detta har filosofen Derek Parfit kallat den ”avskyvärda” slutsatsen.
Jag anser att det är vad vi bör göra. Slutsatsen är inte avskyvärd utan korrekt. Men många tänker annorlunda. Hur ska de resonera för att undvika åsikten att det kvittar lika om vi överlever på vårt klot?
Jag tror det är lika svårt att besvara den frågan som att rädda mänskligheten undan den hotande klimatkatastrofen.
Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi och aktuell med boken ”Etikprofessorn” där den avskyvärda slutsatsen avhandlas
