DEBATT.
Den moderate riksdagsmannen Erik Bengtzboe är den senaste politikern i raden som i Aftonbladets uppmärksammade gräv ”Maktens kvitton” ertappas med fingrarna i syltburken.
Han har tillskansat sig över 158 000 kronor genom ett folkbokföringsupplägg där han var skriven hos sin mamma i Nyköping, samtidigt som han haft sin fru och barn i södra Stockholm.
Konfronterad av Aftonbladet ändrade han sin första utsaga om att han bott i ett pojkrum i mammans villa i Nyköping till att han bott i hennes fritidshus. Enligt uppgift är dock fritidshuset inte byggt för permanentboende.
Åklagare har nu beslutat sig för att granska fallet.
I summor och tillvägagångssätt är Erik Bengtzboes agerande inte det grövsta av de fall som avslöjats hittills.
Emma Carlsson Löfdahl (L) hamnade i förundersökning för bedrägeri till en summa av 412 000 kronor. Hennes upplägg var mer raffinerat än Bengtzboes då hon hyrde bostad av sin egen man och lät riksdagen betala.
Fallet Bengtzboe sticker snarare ut genom en chockerande krishantering – eller kanske snarare brist på den. Det gäller Erik Bengtzboe själv, men kanske i ännu högre grad hans parti – Moderaterna.
Först till Bengtzboe:
Det ärt outgrundligt att riksdagsmän som ska ha intelligensen att leda Sverige kan bete sig så urbota korkat. Vem köper att en man över 30 med fru och två barn i en lägenhet i Stockholm, nära arbetsplatsen Sveriges riksdag på riktigt skulle bo i pojkrummet i sin mammas villa, eller för den delen i ett sommarhus som inte ens är en permanentbostad?
En enkel grundregel: Vill du inte hamna på kvällstidningarnas löpsedlar på grund av en oförsvarlig handling, låt bli att göra den från början. Den billigaste och bästa krishanteringen är att bemöda sig om att en kris inte uppstår.
När krisen nu ändå uppstått – ljug inte och försök inte när du blir avslöjad att låtsas som om det regnar.
Rimligtvis har Bengtzboe haft koll på vart han bott och inte bott. Att efter medialt tryck plötsligt ändra sig och säga att det var fritidshuset han egentligen skulle varit skriven i och inte villan verkar helt desperat och inger ingen trovärdighet.
Ta konsekvenserna. Bengtzboe har inom Moderaterna profilerat sig som en hök mot bidrag, samtidigt riskerar han nu att hamnar i en förundersökning om just bidrag – men i så fall bedrägliga sådana.
I en sådan här situation är det bara att göra smärtan kort och avgå. Bengtzboe har (när detta skrivs) inte aviserat sin avgång.
Så till Moderaterna:
När Liberalerna fick klart för sig vidden av Emma Carlsson Löfdahls trixande slog de till direkt. Hon hade inte längre partiets förtroende. Carlsson Löfdahl är nu politisk vilde och får själv hantera det vanhedrande i att omvärlden uppfattar att det bara handlar om girighet, ett försök krama ut så mycket som möjligt av sin riksdagsplats.
Skandalen kring henne kan gå flera varv ytterligare, men den kommer inte att drabba Liberalerna mer.
Moderaterna har däremot vägrat svara på om Bengtzboe fortsatt har partiets förtroende. Ulf Kristersson uttalar sig överhuvud taget inte.
Gruppledaren Tobias Billström säger att ”läget är allvarligt”, viket är en standardformulering som egentligen kan betyda vad som helst. Han tillägger att om det blivit fel så ska det rättas till. Men han svarar inte på frågan om Bengtzboe bör avgå.
Nu signalerar Moderaterna att det kan vara okej att fuska och mygla till sig ersättningar om man bara betalar tillbaka ”när det blir fel”.
Krishanteringen är slapp och direkt farlig för ett politiskt parti. Inte minst för ett parti som gärna vill profilera sig som moraliskt högtstående med noll tolerans för bidragsfusk och metoder att sko sig på systemet.
Jag har svårt att se att den här historien ändå kan sluta på något annat sätt än att Bengtzboe avgår eller tvingas bort.
Men det är trist för Moderaterna att de, när de hade chansen att sätta ner foten och säga att Bengtzboe med sitt agerande bröt mot partiets moral och etik, i stället svävar på målet.
Paul Ronge, krishanterare och medierådgivare
