Gästkrönika | Har vi givit upp?
Jag står i en närmast fullsatt och nästan tyst tunnelbanevagn i Tokyo där ingen exponerar sitt privat- eller arbetsliv i mobiltelefonen och där alla samtal passagerarna emellan är så lågmälda att man kan lyssna till sina egna tankar.
å hörs ett oväntat, metalliskt ljud: en tom läskburk börjar rulla över golvet, mellan benen. Det är så provocerande att jag omedelbart inser att den som skräpat ner måste ha varit en kinesisk eller västerländsk turist som nu hastigt lämnat brottsplatsen. Knappt hinner jag se burken passera framför mina fötter förrän den plockas upp av en stilrent klädd tjej i yngre tjugoårsåldern. Hon stoppar ner burken i sin med kappan matchande handväska och jag förstår att det inte beror på att hon pantar burkar utan på att hon vill ha en ren tunnelbanevagn och att hon därför kommer att ta med sig burken hem och sopsortera den.
Det är vad hon har lärt sig. Man kan kalla det plikt, men jag föredrar ansvar. För att ett samhälle ska fungera, och inte minst en stad med 36 miljoner invånare, krävs att de som bor där har en åtminstone rudimentär känsla för vad ett sådant innebär.
Man kan inte göra som i Stockholm: kasta sitt skräp på gatan och skrika i mobilen varhelst man ger sig själv den rätten. Då har man till slut inte något samhälle kvar.
Social kontroll har naturligtvis både fram- och baksidor, men allra tydligast märks den när den håller på att försvinna. Den svenska individualismen utvecklades mot en fond av moralisk och social ordningsamhet, som lett till så skilda uttryck som världsförbättrarnit och växande misstro mot världsförbättrandets legitimitet. Mest av allt har vi hos oss gått in för privat konsumtion i takt med att tilltron till det kollektiva ansvaret minskat.
Många talar om en brist på civilkurage. Ingen vågar säga till busen som lägger upp fötterna på tunnelbanesätet. Vi har alla en giltig ursäkt för vår passivitet eftersom den som ingriper kan få en kniv i magen. Vi distanserar oss och låtsas att inget är på allvar, en låtsasvärld: det är fler som mobilfilmar våldsoffret än som hjälper den nödställda.
Kanske är det så att stora delar av samhället drabbats av uppgivenhetssyndrom, inkapslat i märgen och i bakhuvudet som ett grundackord. Försoffning är en sak; håglösheten och apatin något annat. Det kan tyckas som om letargifundamentalismen håller på att ta över.
Satir blir ju inte heller längre möjlig om allting redan är värre än vad någon kan föreställa sig. Monty Python hann framställa ökensekteristerna på ett realistiskt vis innan dessa själva bestämde sig för att via internet bekräfta omvärldens uppfattningar. Jerry Seinfeld har slutat uppträda inför studenter eftersom de inte längre undervisas i ironi. Man kan inte driva med någon som kan påstå sig bli kränkt. Det går inte att skoja med ideologier som inte tål skämt.
Vi har antagligen skrattat färdigt nu när så få orkar bli särskilt upprörda längre.
Jag tror inte att man ska förväxla flygskam och klimatångest med verkligt engagemang. Frågorna om hur vi lever våra liv och organiserar våra samhällen tränger djupare än rubrikernas klichéer. Magsura kommentarer om Trump, brexit och populismen stannar vid poser om de som uttalar dem inte anstränger sig för att förstå vad som kan döljas där bakom.
I Sverige fortsätter läskburken att rulla genom vagnen och vidare ut på gator och torg. Vi tänker: någon borde plocka upp den.
På så vis återkommer också frågan hur man formar ett samhälle. Själva har vi tagit det för givet och utan närmare eftertanke individualiserat oss bort från det gemensamma. Kvar hos det offentliga har vi endast lämnat omsorgen om barn och gamla så att vi kan hämta sent på dagis och förverkliga oss i våra vuxenliv. Hellre bungyjump i Shanghai än babysim i Skärholmen. Det letargiska draget – bortvändheten – har gjort att vi låtit politiken bli en karriär i stället för en samhällelig nödvändighet. Varför bry sig om det ändå är Google och EU som bestämmer? Varför ta upp burken om ingen annan gör det?
Det är lätt att irritera sig på sådant man har framför näsan och att idealisera och romantisera det som är annorlunda. Bakom den japanska artigheten och frånvaron av fimpar på trottoarerna finns en historia av umbäranden och auktoritär disciplinering. Våra egna erfarenheter ledde till en kort period av exceptionalism med välfärdssystem och ökat svängrum för individen.
När jag går runt i Stockholm undrar jag varför detta håller på att slarvas bort. Under de fyra och ett halvt år som gått sedan jag flyttade hit har staden blivit skräpigare och på något vis sämre omhändertagen; det är en påtaglig förändring som syns i hörnen och i detaljerna. Folk jag känner har slutat åka tunnelbana för att den känns otrygg. Arbete som borde utföras i ett välordnat samhälle blir inte gjort. Det mesta är någon annans fel.
Och det är väl så det brister: det ömsesidiga omhändertagandet tunnas ut. Individ och system separerar, litar inte längre på varandra, vill inte betala underhåll. När enskilda eller grupper bär sig illa åt svarar systemet med repression i stället för reformer. När systemet inte utför sådant som det åtagit sig förlorar det medborgarnas förtroende.
Kan man lära sig något av sådant som fungerar bra i Japan? Går det ens att importera? Kan man tänka sig en disciplinerad individualist eller blir det mest en oxymoron i stil med postservice?
Alla dessa sorgliga historier om samhällets urholkning gör oss till bekväma letargifundamentalister om vi inte på nytt lyckas komma på varför vi har behov av det gemensamma och av att det fungerar väl. Med en sliten fras brukar det sägas att det krävs en by för att ta hand om och uppfostra ett barn.
Jag tycker om det japanska tecknet för förälder. Det är fyllt av hopp och ansvarskänsla. Det betyder: den som ser från trädet.
LARS ÅBERG är författare och journalist.
