Både Ellen Mattson och Anne Swärd är utmärkta författare. Det betyder inte nödvändigtvis att de är rätt personer att sitta i Svenska Akademien, skriver Björn Wiman.
Med tolv män och endast två aktiva kvinnliga ledamöter är Svenska Akademien bunden vid masten. Man är i praktiken tvungen att välja in kvinnor – och endast kvinnor. Så obestridligt är detta faktum att vissa ledamöter inför torsdagens sammanträde till och med basunerat ut det som ett slags triumfatorisk förhandsinformation.
Och på det sättet är det givetvis rätt att välja in författarna Ellen Mattson och Anne Swärd. Båda är lästa, skickliga och respekterade prosaförfattare. Ingen skugga ska falla över dem.
Därmed inte sagt att de är rätt personer för att sitta i Svenska Akademien. Ingen av dem har ännu gjort något unikt avtryck i svensk litteratur eller blivit distinkta röster i offentligheten. Inget av invalen präglas av samma självklarhet som finlandssvenska Tua Forsström eller exilpoeten Jila Mossaed.
Båda har dock fördelen, ur Akademiens perspektiv, att de inte bor i Stockholm. Därmed kommer man undan misstankarna om kotteri och vänskapskorruption, samtidigt som den nuvarande maktbasen i Börshuset ytterligare kan cementera sin position. De ”fina indikationer” på förändringsarbete som Anne Swärd talar om i en intervju kan inte skymma det faktum att de som var ansvariga för Akademiens katastrofala sätt att hantera anklagelserna om sexuella trakasserier och övergrepp under 2018 fortfarande utgör institutionens hårda, inre kärna.
Och det är denna kärna som olyckligtvis fortsätter att snäva in synen på Svenska Akademiens verksamhetsområde. Om Akademien menade allvar med sitt förnyelsearbete borde man visa att man förstår att den intellektuella offentligheten är bredare än skönlitteraturens fält. Det finns – upplysningsvis – gott om meriterade kvinnliga språkvetare, jurister, teologer, historiker och samhällsengagerade humanister som i dagsläget hade kunnat tillföra mer ny energi till den krisdrabbade institutionen än ytterligare två romanförfattare.
Svenska Akademien tror sig vädra ut. I stället stänger man – än en gång – fönstren./Björn Wiman, DN
