Neruda

Puedo escribir los versos más tristes esta noche.


Escribir, por ejemplo: "La noche está estrellada,
y tiritan, azules, los astros, a lo lejos".

El viento de la noche gira en el cielo y canta.

Puedo escribir los versos más tristes esta noche.
Yo la quise, y a veces ella también me quiso.

En las noches como ésta la tuve entre mis brazos.
¡La besé tantas veces bajo el cielo infinito!

Ella me quiso, a veces yo también la quería.
¡Como no haber amado sus grandes ojos fijos!

Puedo escribir los versos más tristes esta noche.
Pensar que no la tengo. Sentir que la he perdido,

Oír la noche inmensa, más inmensa sin ella.
Y el verso cae al alma como al pasto el rocío.

Qué importa que mi amor no pudiera guardarla.
La noche está estrellada y ella no está conmigo.

Eso es todo. A lo lejos alguien canta. A lo lejos.
Mi alma no se contenta con haberla perdido.

Como para acercarla mi mirada la busca.
Mi corazón la busca, y ella no está conmigo.

La misma noche que hace blanquear los mismos árboles.
Nosotros, los de entonces, ya no somos los mismos.

Ya no la quiero, es cierto, pero cuánto la quise!
Mi voz buscaba el viento para tocar su oído.

De otro. Será de otro. Como antes de mis besos.
Su voz, su cuerpo claro. Sus ojos infinitos.

Ya no la quiero, es cierto, pero tal vez la quiero.
Es tan corto el amor, y es tan largo el olvido.

Porque en noches como ésta, la tuve entre mis brazos,
mi alma no se contenta con haberla perdido.

Aunque éste sea el último dolor que ella me causa,
y éstos sean los últimos versos que yo le escribo.

. Pablo Neruda

(I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
Jag kan till exempel skriva: "Natten är stjärnklar
och i fjärran skälver himlakropparna med blått ljus."
Nattens vind drar över himlen, sjungande.
I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
Jag älskade henne, och ibland älskade hon också mig.
Nätter som denna höll jag henne i mina armar.
Jag kysste henne oupphörligt under en ändlös himmel.
Hon älskade mig, och ibland älskade jag också henne.
Hur kunde man låta bli att älska hennes stora stjärneögon.
I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
Tanken att hon är borta. Känslan att ha förlorat henne.
Ljudet av ändlös natt, mer ändlös utan henne.
Och orden faller i mitt hjärta som dagg på ängen.
Vad spelar det för roll att min kärlek misslyckats.
Natten är full av stjärnor och hon är inte hos mig.
Det är allt. I fjärran sjunger någon. I fjärran.
Mitt hjärta vägrar godta att hon är borta.
Som för att närma mig henne söker jag henne med blicken.
Med hjärtat söker jag henne och hon är inte hos mig.
Samma natt är det som bleker samma träd.
Men vi, vi från den tiden, är inte länge desamma.
Jag älskar henne inte längre, det är sant, men vad jag älskade henne.
Min röst sökte vindens styrka för att nå hennes öra.
För en annan. Snart för en annan. Som nyss för mina kyssar.
Rösten, den ljusa kroppen. Hennes bottenlösa ögon.
Jag älskar henne inte längre, det är sant, men kanske älskar jag henne.
Så kort är kärleken, så lång är glömskan.
Eftersom jag nätter som denna höll henne i mina armar,
vägrar mitt hjärta godta att hon är borta.
Även om detta vore den sista smärta hon skänker mig
och dessa de sista ord jag skriver till henne.).