Minnesrikt

Återigen har man (jag) varit med om minnesrik
musikunderhållning. I onsdags världsartisten Diana Krall i
Stockholms Konserthus stora sal, vars över 1700
platser f.ö. var välfyllda.
En riktigt skön musikupplevelse som jag, liksom DN
ger 4 poäng av 5 möjliga (även 3-poängarna är minnesrika.
Idag uppträder denna världsartist i Köpenhamn
och därefter i några andra Europeiska storstäder för att i
början av kommande år bege sig till Amerika; bl.a. till
Nanaibo (Vancouver Island), hennes födelsestad där platserna,
vilket man förstår sedan länge varit fullbokade.

Ur SvDs recension:
Med musiker på toppnivå, tidlösa melodier, skarpa texter och ett mer rock’n’rolligt än jazzigt utspel kan det inte bli annat än en feel good-konsert från början till slut. Ju ålderdomligare desto bättre. Kanadensiskan i stilettklackar förlorar något av sin egenart – och hamnar i ett redan överbefolkat americana-fack – när hon tolkar mer samtida kompositörer, som Bob Dylan, Tom Waits och Julie och Buddy Miller.
Diana Krall står – eller rättare sagt sitter – förstås i centrum. Hon är en av de stora stjärnorna och man lyssnar uppmärksamt vare sig hon sjunger, spelar piano eller spontant babblar på om allt möjligt.
Men trummisen Jay Bellerose [har nu tagit plats i min - stora - populärmusikaliska  favoritgrupp] , som övertygande tillägnat sig ett gammalmodigt trumspel med mer betoning på pukor än cymbaler, och Stuart Duncan, som förgyller flera låtar med fin western swing-fiol, måste också nämnas.


Skönt:

Tack Diana, du skänker rättvisa åt den wonderbara låten !