Stig Östlund

fredag, oktober 26, 2012

Återigen har man (jag) varit med om minnesrik
musikunderhållning. I onsdags världsartisten Diana Krall i
Stockholms Konserthus stora sal, vars över 1700
platser f.ö. var välfyllda.
En riktigt skön musikupplevelse som jag, liksom DN
ger 4 poäng av 5 möjliga (även 3-poängarna är minnesrika.
Idag uppträder denna världsartist i Köpenhamn
och därefter i några andra Europeiska storstäder för att i
början av kommande år bege sig till Amerika; bl.a. till
Nanaibo (Vancouver Island), hennes födelsestad där platserna,
vilket man förstår sedan länge varit fullbokade.

Ur SvDs recension:
Med musiker på toppnivå, tidlösa melodier, skarpa texter och ett mer rock’n’rolligt än jazzigt utspel kan det inte bli annat än en feel good-konsert från början till slut. Ju ålderdomligare desto bättre. Kanadensiskan i stilettklackar förlorar något av sin egenart – och hamnar i ett redan överbefolkat americana-fack – när hon tolkar mer samtida kompositörer, som Bob Dylan, Tom Waits och Julie och Buddy Miller.
Diana Krall står – eller rättare sagt sitter – förstås i centrum. Hon är en av de stora stjärnorna och man lyssnar uppmärksamt vare sig hon sjunger, spelar piano eller spontant babblar på om allt möjligt.
Men trummisen Jay Bellerose, som övertygande tillägnat sig ett gammalmodigt trumspel med mer betoning på pukor än cymbaler, och Stuart Duncan, som förgyller flera låtar med fin western swing-fiol, måste också nämnas.

Bloggarkiv