Med stor tillfredsställelse läser jag en krönika av Svenska Dagbladets musikkritiker Kristin Lundell som skriver om den folkliga festen i viftande ballonger där Björn Ranelid dök upp som en förälder på ungdomsdisko, och med sina ord om kärlek lyckades döda Melodifestivalen. Snyggt jobbat. Jag vill tacka Ranelid, författaren som f.ö. i författarinflationens tidevarv har rätt att kalla sig författare; en ordkonstnär att beundra och minnas även för att han fastställt schlagern som ett första rangens nöjesjippo.
