Wiener Philharmoniker gästade tillsammans med dirigenten Lorin Maazel Stockholm i går. Det är för övrigt just Maazel som lett den berömda nyårskonserten med orkestern flest gånger.
Det är också Lorin Maazel som arrangerat Wagners väldiga Nibelungens ring i det instrumentala ”fickformat” som är konsertens huvudnummer: i denna version har runt 15 timmars operamusik ur den väldiga tetralogin komprimerats till ett dryga timmen långt ”Ringen utan ord”.
”Att få musicera med er är en sann glädje. Som de sanna konstnärer ni är, med hjärtat på rätta stället, är det ju därför förklarligt att man når den största framgång med er. Kort och gott, att skapa musik hos er och med er i Wien är en ren fröjd.” Orden är Richard Wagners.
Mozart Symfoni nr 40 g-moll -Paus- Wagner Der Ring ohne Worte "Ring without Words", Symphonic Synthesis arr Maazel
Jag hade sagt före konserten att detta blir nog mitt livs bästa musikstund.
Jag fick rätt då jag tror att jag hädanefter inte får uppleva något som överträffar mäktiga Wiener Philharmoniker
igår. En äldre för mig okänd kvinna med strålande ögon som jag stötte på strax efter konserten sade: "Nu behövs inget mer".
Sedan 1933 har Wienfilharmonikerna inte haft någon chefsdirigent, utan endast gästdirigenter. Bland dessa kan nämnas Richard Strauss, Arturo Toscanini, Herbert von Karajan, Karl Böhm (de två sistnämnda gjordes till hedersdirigenter) samt Leonard Bernstein som gjordes till hedersmedlem av själva orkestern.
Första nyårskonserten gjordes den 13 december 1939 (dirigent Clemens Krauss); första nyårskonserten på "rätt" datum: 1 januari 1941 (dirigent även denna gång Clemens Krauss). Källa: gårdagens program.
Ur fredagens Svenska Dagbladet:
"Det är glest mellan gästspelen av de verkliga elitorkestrarna i Stockhom, senast för ett år sedan var det Amsterdams Concertgebouw som framträdde i Konserthuset. Wienfilharmonikerna har inte varit här sedan kulturhuvudstadsåret 1998, en konsert även då dirigerad av Lorin Maazel, som fyller 82 i mars.
Att rangordna topporkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouw, Staatskapelle Dresden och Wiener Philharmoniker är poänglöst. Alla har sin personliga profil och klang beroende på preferenser i fråga om instrument, stämton (443 Hz hos Wienfilharmonikerna mot normalt 440) tolkningstraditioner med mera. Genom sin långa förankring i traditionen bidrar de till sina hemstäders och hemländers kulturella identitet.---
Det oansträngda är en vanlig kvalitet hos orkestrar på den här nivån, man vet precis hur mycket man ska ge för att uppnå önskad effekt. Härtill klaffar det tekniska perfekt, att någon blåsare i en mer normal symfoniorkester emellanåt slirar på en ton får man räkna med, skulle det hända här vore det en sensation. Men nu var tekniken naturligtvis lika fläckfri som vid deras nyårskonserter.---
Lorin Maazels orkesterarrangemang av Wagners Nibelungens ring framfördes så sent som i höstas i Konserthuset av Hovkapellet under Michael Boder. Maazel som spelat in det med Berlinfilharmonikerna dirigerade nu Wienarna med lätt hand i ett nyanserat framförande med ömsom luftig, ömsom tungt sensuell stråkklang. I brass och horn utvecklades en ovanlig rikedom av klanger, därtill kom fulländad tyngd och rytmisk precision i slagverk och pukor.
Allt i denna perfekt fungerande orkesterorganism, inklusive soloinslagen, underordnade sig på ett beundransvärt sätt helheten. Publiken gav stående ovationer, man fick en upplevelse att bära med sig. Men något extranummer blev det inte.".
SR/P2 om Nibelungens ring >> http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2359&artikel=689543
