"Vi matas med det varje dag. Hur svenskar svischar förbi något utländskt sammanhang - helst nordamerikanskt - och fått åtminstone en kommentator, i åtminstone en kanal, att utropa deras namn. Vilket sedan här hemma återges i gryniga bilder ur NTC-standarden och med extra höjd volym: "Look at that Lidstraaahm!", " What a magnificient save by Londquiiist!"
Det kan kännas absurt, tillgjort och just så chauvinistiskt som vi brukar anklaga andra nationer för, men det är inte så konstigt att ett förhållandevis litet land långt borta på en euroasiastisk halvö nogsamt följer hur också våra söner och döttrar spelar roll i världens skeenden.
Om det är som idrottsproffs, skådespelare, företagsledare eller hemmafru är sekundärt. Vi är svenskar där ute, vi är uppskattade, vi gör skillnad, är budskapet. Det börjar att bli, ska vi säga, förutsägbart och tröttsamt.
Men man kan göra som i lördagens Musik special, "I Bachs fotspår"; stanna hemma och under en grå vintervecka teckna ett timslångt porträtt av en av våra allra största världsstjärnor, kompositören Sven David Sandfström. Man kan strunta i Sandström --- men hela programmet andas världsmästarklass --- allt är så märkligt mjukt komponerat --- det här är en en enda lång hyllningssång till TV-konsten --- SVT:s Camilla Lundberg ställer nästan omärkligt en fråga. Vi får en exakt avvägd dos med musik och prat, med det privata och profesionella, barndom, uppväxt och nutid., vad de som framför hans musik tycker ---"
Även om året ännu inte tagit adjö utnämner jag härmed Wahllöfs krönika till Årets TV-krönika!
Apropå Camilla Lundberg (bilden) : bättre musikchef kan inte SVT få.
