Vore det skönt att fira jul själv?
Eller kanske hellre ensam?
Betydelseskillnaden mellan
ensam och själv är ett ständigt
återkommande problem. Svårigheten beror till en del på att
inte två utan tre betydelser är
aktuella. Kärnbetydelsen hos
själv är ’utan hjälp’, som i barnets ”jag kan själv”.
Kärnbetydelsen hos ensam är ’utan sällskap’ –
”kommer du ensam
eller tar du någon med dig?”
Men därtill finns betydelsenyansen ’övergiven’: ”jag känner
mig så ensam”.
Många gånger är alla tre betydelserna aktuella: ”alla gick
hem så jag fick städa själv”.
För åtskilliga svensktalande är
övergivenhetsbetydelsen numera en del av
kärnbetydelsen hos
ensam. Då behövs ett annat ord
när man gör något på egen
hand utan att det på något sätt
är sorgligt. ”Jag såg filmen ensam” fungerar inte.
Man tyckte
ju bara det var skönt att inte bli
störd av någon annan medan
filmen pågick. ”Jag såg filmen
själv” måste det heta. Och ett
påstående som ”fast jag bor
själv känner jag mig aldrig ensam” är helt logiskt.
Denna användning av själv ”kan i vissa
fall fylla en funktion”, skriver
också Svenska Akademiens
”Svensk ordbok” (första upplagan 2009)
i en särskild språkvårdsruta, när man
”vill undvika det lite patetiska eller sorgliga
intryck som ordet ensam
kan göra”.
Sådana här betydelseförskjutningar mellan
mycket närliggande ord är inte ovanliga och
låter sig knappast styras. Den
som vill kan fundera över ordgrupper som risk,
chans, möjlighet, tillfälle eller lätt, enkel, problemfri, okomplicerad.
Varför har just själv–ensam
blivit en så kär språkriktighetsfråga? Förklaringen
är nog att
det också är en generationsfråga. För dem som är
födda före
förslagsvis 1965 behöver ensam
inte ha en patetisk nyans.
Så om mormor ledsnat på fet
mat och julklappstjat kan hon
fira julen ensam.
Men tjugofemåringen som
inte står ut med släkten firar
själv.
Olle Josephson
Professor i nordiska språk
och skriver regelbundet på SvD:s
språkspalt.
