Om några dagar kommer tomten; ännu har ingen sett han. Sett honom ska det väl ändå heta? Visst, åtminstone så länge det handlar om tryckt text. Hade denna tidning utkommit för 700 år sedan hade dock sett han varit det enda korrekta. För 400 år sedan kunde det ha stått sett’en eller till och med setten. Dessa påståenden kräver grammatikutläggningar. När svenskan etablerades som skriftspråk på 1200-talet böjdes alla substantiv och pronomen i fyra kasus: han i grundform (nominativ), hans i genitiv, honom i dativ (det vill säga i betydelsen åt, till, för) och han i ackusativ. Man sade alltså jag gav honom den, men jag såg han.
Motsvarande former för hon var hon, hänna(r), hänni, hana. ”Jag gav hänni den; jag såg hana.”
Under senmedeltiden och 1500-talet bryter det fornsvenska böjningssystemet samman. Förvirringen är stor i dåtida texter. När skriftspråket så småningom stabiliseras väljs de gamla dativformerna, honom och henne, som enda objektsform.
I många dialekter kunde båda formerna leva kvar, eller så fick ackusativformen försteg. Och i obetonad ställning reducerades den ofta till ’an, ’en eller bara ’n för han. Det gamla hana kunde bli ’na. Likaså kunde det eller den som obetonat objekt försvagas till ’et, ’e, ’t,’en eller ’n. Så kan vi ännu tala: Jag såg’n inte. Du får fråga ’na. Jag hörde’t i går.
I 1500- och 1600-talssvenskan kunde man också skriva så. ”The skola fördöman til dödz” står det i Gustav Vasas bibel – fördöma honom skulle vi skriva i dag. ”Blire gjort så blire sport” är ett 1600-talsordspråk (”Blir det gjort så blir det omtalat eller ifrågasatt.”).
Den som säger jag såg han är alltså knappast en slarver i största allmänhet. Antingen tar hen sista steget i en förenklingsprocess som började redan på 1400-talet, eller följer hen ett fornsvenskt mönster, livskraftigt på många ställen i landet.
Det sistnämnda är troligast. Jag såg hon, som inte följer fornsvenskan, är ju betydligt ovanligare än jag såg han. Sannolikt har jag såg han-frekvensen inte stigit nämnvärt. Men i dag lyssnar vi till informellt tal vid fler tillfällen, också i medierna. Därmed lägger vi oftare märke till jag såg han-mönstret.
Vad jag vet tilltar inte jag såg han-användningen i överlagt skriftspråk – men någon svensklärare kanske har en annan bild? Skriftens objektsform är honom och bör så förbli. Men än en gång: vi behöver inte alltid tala som vi skriver. Och vad är galet med en gnutta gammalsvenska – låt oss höra’n än i dag!
Olle Josephson är professor i nordiska språk och skriver regelbundet på SvD:s språkspalt.
