Stig Östlund

söndag, mars 29, 2015

Två konstnärer i norr

Jag Edvard Grieg rörde mig som en fri man bland
                            människor.
Jag skämtade flitigt, läste aviserna, reste och for.
Jag ledde orkestern.
Auditoriet med sina lampor darrade av triumf som tågfärjan
                          just när dne lägger till.
                                                                                                 
Jag har dragit mig upp hit för att stångas med tystnaden.
Min arbetsstuga är liten.
Flygeln har det lika skavande trångt därinne som svalan
                           under tegelpannan.

De vackra branta sluttningarna tiger för det mesta.
Det finns ingen passage
men det finns en lucka som öppnas ibland
och ett märkvärdigt sipprande ljus direkt från trollen.

Reducera!

                                                                                               
   
 
Och hammarslagen i berget kom
kom
kom
kom in en vårnatt i vårt rum
förklädda till hjärtats slag.                                                                                                

Året innan jag dör ska jag sända ut fyra psalmer för att
                           spåra Gud.
Men det börjar här.
En sång om det som är nära.

Det som är nära.

Slagfält inom oss
där vi Dödas Ben
slåss för att bli levande.

   Ur Klanger och spår. Tomas Tranströmer 1966

Bloggarkiv