Stig Östlund

lördag, mars 28, 2015

Tomas Tranströmer 1931-2015

















PRELUDIUM

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar up. Han förnimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står – i tropiskt flöde – grönskan, med
lyftade armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess blänkande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?







Ur Samlade dikter 1954-1996











New York Times:
Tomas Transtromer, a Swedish poet who won the Nobel Prize in Literature in 2011 for a body of work known for shrewd metaphors couched in deceptively spare language, crystalline descriptions of natural beauty and explorations of the mysteries of identity and creativity, died on Thursday in Stockholm. He was 83.
The Swedish publisher Albert Bonniers announced the death without giving a cause. In 1990, at age 59, Mr. Transtromer had a stroke that severely curtailed his ability to speak; he also lost the use of his right arm.
With a pared-down style and brusque, forthright diction, Mr. Transtromer (pronounced TRAWN-stroh-mur) wrote in accessible language, though often in the service of ideas that were diaphanous and not easy to parse; he could be precisely observant one moment and veer toward surrealism the next.---

Bloggarkiv