 |
Riv pyramiderna – inte bolaget
SAS har i dag ett börsvärde på 6 miljarder (ner 60 procent på ett år) samtidigt som bolaget blöder lika mycket pengar om året. Det krävs inget geni för att inse att det inte går ihop. Hur har vi hamnat här, frågar sig reseentreprenören Alexis Barnekow, apropå piloternas varsel.
Jan Carlzon, legendarisk vd för SAS, myntade begreppet ”riv pyramiderna”. Med ett bländade leende förkunnade han att SAS inte flög flygplan. SAS flög människor. Med Carlzon som vd sattes kunden i centrum. SAS hade en tydlig mission. Jan Carlzons solbränna syntes aldrig blekna.
Klipp till i dag.
Situationen för SAS är allvarlig. Kanske är vi en luttrad nation. Det är inte första gången som SAS skapar krigsrubriker i affärspress. Det finns många detaljer i allt detta men det större sammanhanget är inte svårt att förstå - SAS konkurrensutsätts av lågprisbolag. Responsen är att försöka göra det lågprisbolagen gör; sänka priset, dra ner löner och få färre anställda att göra fler saker.
Coronakrisen gör det fortfarande svårt för SAS att flyga österut och det stängda luftrummet över Ryssland har inte gjort saken lättare. Krisen har lett till hårda förhandlingar med pilotfacket, till stora delar rörandes SAS försök att flytta verksamheten in i det facket kallar ”brevlådsföretag”, det vill säga att vissa flyg opereras under varumärket SAS Connect i ett försök att kringgå fackliga regler.
Och facken är lika stenhårda som alltid. Man kan tycka vad man vill om pilotfacket men pålitliga är de; alla hot om att SAS kan gå i konkurs tas på lika stort allvar som vanligt, det vill säga inte alls. Och till det finns goda skäl, alla andra kriser har ju blåst över, så varför skulle det bli annorlunda denna gång?
Men även om det sker ett mirakel och facket slopar kraven på anställningstrygghet, löneökningar och ”brevlådeföretagen” – är det vad SAS behöver? Kan SAS äntligen bli det lågprisbolag som de så gärna verkar vilja bli?
Självklart inte. Facken är bara ett av många hinder, vänta bara tills SAS nya vd Anko van der Werff måste hugga tag i totalt orubbliga hinder som företagskultur, normer och inbyggda processer. Personalen hos Ryanair får hälften så mycket betalt för att göra dubbelt så mycket jobb som SAS-personalen:
De bemannar check-in, städar planet och serverar ombord. Vem tror att Anna som har jobbat som flygvärdinna på SAS i elva år ställer upp på det?
Varför tävla i en gren som man vet att man förlorar i? SAS kan tävla i lågprisflyg lika lite som hockeylandslaget kan spela världscupen i fotboll. SAS paradgren är inte pris, det är kundlojalitet. SAS är inte ett flygbolag, det är en medlemsklubb. Service, bemötande, status, mat, dryck, upplevelse, Eurobonus. Det är SAS.
Inte pris.
Och klubben har byggts upp under många år, slipats och nötts in som när en gammal stentrappa i en 100-årig skola får rundade kanter från elevernas miljontals små steg. Det kallas kultur, och till ganska nyligen såg man den i SAS-personalens ögon och leenden. Det var Jan Carlzon som lade grunden för den med sin bok, den med pyramiderna.
Kommer SAS att ”klara” strejken? Kanske. Men vad händer efteråt? Man kommer 10 procent närmare till att bli ett lågprisbolag. Hockeylandslaget blir 10 procent bättre på fotboll. Men så länge de försöker spela fotboll förblir de lika chanslösa som tidigare.
British Airways reaktion till lågprisbolagen var den motsatta; de återinförde fri servering i ekonomiklass på kortflygen, fortsatte med gratis handbagage, investerade i nya kabiner, förbättrade catering och byggde finare lounger.
