.png)
Nu, i denna stund, har vi det första direkta beviset för att det finns ett supermassivt svart hål i mitten av vår galax, säger Sara Issaoun från Radboud University i Nederländerna.
Hon var en av talarna på torsdagseftermiddagen när astronomer från Event horizon telescope presenterade den första bilden av det svarta hålet i Vintergatans mitt, vid sju presskonferenser på olika språk som hölls samtidigt över hela jordklotet: i München, Mexiko city, Santiago de Chile, Shanghai, Taipei, Tokyo och Washington DC.
På plats vid presskonferensen i München var Reinhard Genzel, som tillsammans med Andrea Ghez fick Nobelpriset i fysik 2020 för att ha visat att det finns ett supermassivt objekt i Vintergatans centrum. Men det är först med bilden från Event horizon telescope som vi kan vara säkra på att det verkligen är ett svart hål som hela vår galax roterar kring.
Ett svart hål har så stark dragningskraft att inte ens ljuset kan lämna det. Namnet Event horizon, eller händelsehorisont, är gränsen runt ett svart hål. Allt som passerar den kommer att falla ned och försvinna, och därför kan vi varken se händelsehorisonten eller vad som finns bortom den.
Men området alldeles utanför, som kallas det svarta hålets skugga, är möjligt att se.
Det behövs ett riktigt stort teleskop för att få tilltäckligt hög upplösning för att kunna studera det svarta hålet i Vintergatans mitt. Upplösningen motsvarar att kunna se ett äpple på månens yta. Event horizon telescope har kopplat samman åtta radioteleskop i Nord- och Sydamerika, Europa, Hawaii och Antarktis som tillsammans blir som ett teleskop som är lika stor som jorden.
År 2019 presenterade Event horzion telescope den första bilden någonsin av ett svart hål, en bedrift som tidskriften Science utsåg till det största vetenskapliga genombrottet 2019.
Då var det det svarta hålet i mitten av galaxen Messier 87, 55 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Jungfrun, som astronomerna hade lyckats avbilda. Men Event horizon telescope har redan från början också haft som mål att ta en bild av det supertunga svarta hålet i mitten av vår egen galax Vintergatan.
– Precis som man vill veta vad som finns i området där man bor vill vi veta vad som finns i den här galaxen som vi är en del av, säger säger Jonas Enander, lärare i fysik vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, som tidigare forskat i kosmologi och nu skriver en bok om svarta hål.
Att ta bilden av det svarta hålet i Vintergatan var också svårare, eftersom hålet hela tiden roterar och förändras.
– Det är som att försöka ta ett tydligt foto av ett barn som springer omkring på natten, säger José Gómez vid Instituto de Astrofísica de Andalucía i Spanien.
Att sammanställa data från de olika teleskopen till bilden är ett omfattande arbete, och därför har det tagit nästan fem år att få bilden klar. Hårddiskar med data måste först transporteras till samma ställe, då det är alldeles för stora mängder för att kunna överföras via nätet. För Sydpolsteleskopet på Antarktis fick astronomerna vänta tills polarnatten var över och flygplan åter kunde landa och flyga därifrån.
– Det är ett internationellt samarbete att se svarta hål. Folk i hela världen är inblandade. I dessa tider kan det vara värt att påminna om de svarta hålen får människor att samarbeta över nationsgränserna, säger Jonas Enander.
Nu kan astronomerna testa om fysikteoriernas förutsägelser stämmer även nära en så extrem plats som ett svart hål, där gravitationen är så stark att själva rumtiden böjs, och ljuset går i bana runt en himlakropp, precis som bilden från Event horizon telescope visar.
– Svarta hål är tidens och rummets yttersta gränser. Självfallet vill man se vad som händer där, säger Jonas Enander.
