Alex Schulman, DN:
När Instagram och Facebook slocknade i förra veckan tänkte jag: jaha, och vad fan gör jag nu då? Jag uppdaterade Instagram och Facebook hela tiden, men fick bara felmeddelanden. Efter någon timme infann sig ett lugn som nästan gränsade till harmoni. På kvällen läste jag en bok i sängen, och kom att tänka på hur det ibland ser ut här hemma vid läggdags under den tid då apparna äger oss.
Jag och min fru ligger tysta, upplysta underifrån av ett kusligt blått sken. Plötsliga, obegripliga ljud när hon scrollar förbi en video på Instagram, grislika skrianden som kommer och försvinner i natten, och jag har min skärm, följer algoritmen, den har mig i sitt grepp. Jag ser ett mål av Messi, och så radar de upp sig där under, massor av fullträffar av Messi, mål efter mål efter mål efter mål av Messi, jag behöver inte ens trycka fram dem, de bara serveras.
Jag konsumerar inte, jag matas, och jag är väl bara nätt och jämt medveten om vad som pågår. Tar jag ens beslut längre? Nej. Jag ligger där och slangas innehåll. Hur många är vi där ute som är med om samma sak? Är jag bara en liten hjärndöd själ som är en del av en större, kollektiv förslavning. Jag får panik, jag känner att jag måste ut ur det här, och jag har tröttnat på mål av Messi, vill inte se mer – och då visas plötsligt ett mål av Ronaldo. Mål av Ronaldo, mål av Ronaldo, mål av Ronaldo. ”God natt”, säger min fru plötsligt och skenet slocknar, brinner ut mot väggen på andra sidan sängen, hon vänder på en kudde och så är hon borta. Jag är ensam i natten nu, och algoritmerna sliter i mig försiktigt, de vill behålla mig länge, rycker i mig och drar mig varsamt fram och tillbaka.
Jag har försökt ta mig ur, men once I thought I was out, they pull me back in. Det finns en scen i Jurassic Park, där galna professorn förklarar att de styr dinosauriernas liv på ön genom att bara ha djur av samma kön, vilket gör att monstren inte kan föröka sig. Men det går förstås åt helvete, och i slutet av filmen hittar de kläckta dinosaurie-ägg i en buske och Jeff Goldblum, som spelar nån sorts filosof/vetenskapsman, fingrar på äggskalen och säger med ett snett leende: ”Life finds a way”.
Så är det också med beroendet. Jag har tagit drastiska beslut. För fem år sedan kastade jag min smartphone och köpte en gammal Nokia, kompisarna skrattade och kallade den knarksäljar-lur och frågade om den hade ”Snake”, vilket den hade. Den hade sms också, men det var allt, och jag var stolt för nu hade jag äntligen gjort mig fri. Men jag insåg att det fanns appar som var helt nödvändiga, barnens skol-app, bank-id och Swish. Jag köpte en iPad, för att kunna fungera i samhället. Och så långsamt skedde förvandlingen, jag tog med iPaden på stan allt oftare, och till slut var den min och bara min, och jag insåg att jag inte längre har en iPhone – jag har nu en fullständigt gigantisk iPhone, som jag håller för mitt ansikte när jag vandrar på Stockholms gator.
Algoritmerna finds a way.
Möjligen var den påtvingade pausen i måndags det avbrott vi alla behövde? Då fick vi kanske tid att läsa andra saker. Wall Street Journals avslöjande om hur Facebook egentligen fungerar, till exempel. Hur Facebooks egen forskning kommit fram till att Instagram får tonårstjejer att må sämre. Eller hur algoritmen som styr vad som syns i flödena ger fördel till texter som är polariserande. Alltså, ju argare man är, desto mer syns man. Facebook och Twitter premierar hat, och det är väl så det går till när världen görs till en farligare plats. Det är så det går till när till exempel Ivar Arpis inlägg på Twitter i lördags blir spritt: ”Judar flyr Europa, och Sverige, och flyttar till Israel. När vi andra blir attackerade, vart ska vi ta vägen?”
Detta isande vansinne, att använda det judiska folkets tragedi för att utmåla en hel grupp, muslimerna, som ett hot mot Sverige, den typen av främlingsfientlighet och konfrontativ islamofobi lyfts alltså fram, och på den vägen går allt; alla som vill synas och höras ser till att göra sina argument grövre, att använda starkare ord, att hata hårdare.
Det var skönt med en paus, hoppas den inträffar snart igen. Vi behöver kanske luckorna för att fundera på vad det är vi faktiskt deltar i.
