Stefan Löfven är en maktakrobat med stor förmåga att behålla, eller återerövra statsministerposten. Nu kan han vara på väg att göra det igen, om han inte får 175 röster emot sig i omröstningen på onsdag.
Nyckeln är ett avtal med Centerpartiet som retade upp Miljöpartiet – men båda lovade på måndagen att Löfven ska få komma till makten, och samma besked kommer från Vänsterpartiet.
Återstår för Löfven att övertyga vilden Amineh Kakabaveh om att inte rösta nej.
Löfven försöker nu lösa midsommarkrisen med en ny konstruktion för att kunna regera. Decemberöverenskommelsen (DÖ) slöts i december 2014 och höll i 285 dagar. Januariavtalet (JA) kom till i januari 2019 och överlevde i knappt 900 dagar.
Måndagens modell borde väl kallas juliavtalet, men förkortningen JA är ju upptagen. Om Löfven blir vald på onsdag så kan politikerna ta en försenad semester, så varför inte Semesteravtalet (SA)?
Trots att ingen av de tidigare modellerna har överlevt en hel mandatperiod, så hade båda en klar fördel jämfört med det nya försöket – de var konstruerade för att regeringen skulle få sin budget genom riksdagen.
Det är väl den avgörande svagheten med semesteravtalet – det kan föra Löfven till makten, men det innehåller ingen plan för hur hans regering ska lyckas få stöd i riksdagen för sin ekonomiska politik.
Så länge Liberalerna fanns kvar i januarisamarbetet var budgeten tryggad om inte samtliga oppositionspartier – från V till SD – enades bakom en alternativ budget. Utan Liberalerna är situationen mer bräcklig.
Enligt Stefan Löfven avser regeringen att gå fram med ett budgetförslag utan att förhandla med andra partier. Men S och MP (om inte de gröna hoppar av regeringen) har tillsammans bara 116 mandat, som ska ställas mot M, KD och SD som tillsammans har 154.
Ingen vill bli ansvarig för att midsommarkrisen återuppstår som en adventskris.
Om det bildas en regering Löfven III så kommer dess budget alltså att leva mycket farligt i riksdagen. Och det finns dessutom hårda inbyggda budgetlåsningar mellan partierna som släpper fram Stefan Löfven.
Centerpartiet öppnar visserligen för att till sist hjälpa regeringen i en avgörande budgetomröstning – men bara om Vänsterpartiet inte har fått något inflytande alls över budgeten.
Men Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar sa så här i sitt Almedalstal – på temat ”aldrig mera dörrmatta” – i söndags: ”Mandaten vi fått i demokratiska val kan inte användas av socialdemokratin som röstboskap, som det passar dem”.
Hon lyfte också V:s krav på inflytande över budgeten till ett mer principiellt plan. Partiet kommer inte att rösta på en budget för att den är den ”minst dåliga”, alltså om regeringen Löfvens budget står mot en ”högerbudget”. En sådan voteringspraxis skulle beröva mindre partier allt inflytande, enlig Dadgostar.
Stefan Löfven och hans finansminister Magdalena Andersson hoppas att det ska räcka med ”lyhördhet” för att övertyga Dadgostar och Lööf om hjälpa till att rädda budgeten. Stefan Löfven har sagt att han avgår om budgeten fälls och en fördel för förhandlaren Löfven är att oviljan att utlösa regeringskris och nyval borde öka ju närmare det ordinarie valet vi kommer.
Den kalkylen är en faktor som gör att Löfven vågar spela högt i budgetfrågan: ingen vill bli ansvarig för att midsommarkrisen återuppstår som en adventskris, när budgeten ska klubbas i riksdagen i december.
En fullföljd regeringskris i december skulle leda till extraval i februari–mars 2022, med ett ordinarie val i september samma är. Det verkar inte särskilt troligt och det väcker en fråga:
Är det verkligen säkert att Stefan Löfven avgår om budgeten faller i riksdagen i höst? Eller kan han svälja förödmjukelsen och, kanske ”för Sveriges bästa”, regera fram till valet på motståndarnas budget.
