Det är en lika bisarr som dödlig logik. Men formeln är skrämmande enkel: efterfrågan på vapen, fler illegala skjutvapen, mer våld och mer död. Att det finns personer som är villiga att skjuta ihjäl någon på nära håll har vi lärt oss, det sker ideligen. Skjutningarna har – tyvärr – börjat bli nyhetsnotiser. Vi har börjat sucka och skaka på huvudet när någon ung person ligger och kämpar för sitt liv – skjuten i ett gathörn i något av landets utsatta områden. Vi hör inte inrikesministern eller andra politiker uttala sig med tankar till anhöriga som förlorat en son eller en bror, varken den ena eller andra gången det sker. I stället används skjutningarna som ett politiskt slagträ. Nu har små barn träffats av skott från gängmedlemmar som avfyrat sina skjutvapen. Det är alltså ännu en ekvation som ska in i den dödliga formeln, nämligen de förbipasserande. Logiken är lika självklar som väntad: efterfrågan på vapen, fler illegala skjutvapen, mer våld, mer död – och fler förbipasserande som antingen skadas eller dör av en förlupen kula när de kriminella gör upp. Vi såg det i Botkyrka, en 12-årig flicka dog. Vi såg det i Biskopsgården, där mycket talar för att polismannen i 30-årsåldern som sköts ihjäl inte var måltavlan. Det här har hänt flera gånger förut. Om vi är på väg mot samma mörka trend i det dödliga skjutvåldet som USA så är det fler förbipasserande här i Sverige som kommer att få sätta livet till. Jag tänker inte skriva ”innan det är över”. För det är inte över, det har bara börjat. Att dödsskjutningarna går lite upp och ner från år till år säger bara precis det, det går lite upp och ner. Vapnen finns där ute tillsammans med motiverade gärningsmän. Strax innan årsskiftet 2020 så hade skjutvåldet i USA tagit 18 500 liv under förra året, bland dessa fanns 1 300 minderåriga – och 284 av dem var elva år eller yngre. De flesta av dem var inte måltavlor. De var på fel plats vid fel tillfälle. Någon sköt, kulan träffade och barnen dog. Det finns en mening som bitit sig fast som påminner mig om att aldrig sucka åt skjutningarna. Den uttalades av den unga studenten Shayan Gaff sekunderna innan han dog. Han och kusinen Dia Gaff hade lämnat en restaurang i Huddinge när en ensam gärningsman avfyrade en skottsalva med ett automatvapen mot honom. ”Gud, varför jag?”, blev hans sista ord. Shayan var inte måltavlan. Gärningsmannen hade tagit fel på person. Att barnen i Visättra i Huddinge kommun bara skadades var förstås ren tur. Ingen styr en förlupen kula. Nu finns det ingen rak och enkel lösning på den dödliga ekvationen. Men ett är tämligen säkert, ju färre illegala skjutvapen – desto färre kan skjuta och färre riskerar att mördas eller att bli en förbipasserande som träffas av ett skott.