Nog för att det kan vara lustfyllt att skapa nytt, men bakom det utbredda strävandet efter mer hörs också en kapitalismens logik som kan spåras tillbaka till den tidiga industrialiseringen.
Förnöjsamheten grundläggande för ett gott liv
Det spelar ingen roll hur flitigt man har knogat, vad man har skapat eller hur stolt man är över sitt verk. Strävan efter mer kommer nästan per automatik. Det är så naturligt att få ens reflekterar över det. Jag ser det överallt: i samhället i stort, hos människor i min närhet och hos mig själv. Vad blir nästa steg? Ett nytt projekt? Utökade odlingar? Större hus? Fler djur? Som om det som redan har åstadkommits inte vore gott nog.
Vi vill gärna förklara detta som en naturlig drivkraft hos människan – att det ligger i våra gener att ständigt göra en massa saker inte för att vi behöver, men för att vi kan. Att vi är flitiga av naturen. Var stödet finns för något sådant är dock oklart. Under så gott som hela vår arts historia tycks nämligen strävandet efter mer och större varit något udda.
Utveckling till varje pris och i varje läge är i huvudsak en modern företeelse som vore främmande för de jägar-samlarkulturer som dominerat mänsklighetens långa utveckling. Sådana kulturer utmärker sig i stället genom att – ur vårt perspektiv – vara så oambitiösa. Så snart de har ordnat sina mest grundläggande materiella behov har de ägnat tid och energi åt icke-produktiva sysslor, eller bara slappat.
Nog för att det kan vara lustfyllt att skapa nytt, men bakom det utbredda strävandet efter mer hörs också en kapitalismens logik som kan spåras tillbaka till den tidiga industrialiseringen. Det är en logik som handlar om att aldrig stå still, eftersom konkurrensen inte tillåter det. För att vara framgångsrik gäller det att kapa åt sig nya marknadsandelar, genom att expandera, med fler enheter, större produktion och högre omsättning. Denna inställning har vid det här laget nästlat sig in på de flesta områden.
När vi själva lämnar den mest intensiva etableringsfasen bakom oss blir det lättare att lyckas med målsättningen att stanna upp i tillvaron – åtminstone då och då. Det är, som sagt, ett viktigt första steg mot den nya inställning till livet som jag försöker odla. Det andra steget är att kontra prestationshetsen och det automatiska strävandet efter mer genom att utveckla en förmåga att kunna vara nöjd.
I detta är jag inte ensam. De flesta livsåskådningarna har förkunnat förnöjsamheten som något av det mest grundläggande för att kunna leva ett gott liv. Zen-mästare, yogis, kristna, judiska och muslimska filosofer har under flera tusen år på olika sätt uttryckt hur vi bör lära oss att finna tillfredsställelse i det vi har här och nu. Helt enkelt eftersom det vi upplever här och nu är det enda vi har.
Denna praktik består egentligen av två delar som hänger ihop. Den ena är att träna sin förmåga att vara närvarande i nuet. Att varken fastna i ett ältande av sådant som har hänt eller sådant som kanske kommer att hända i framtiden, oavsett om ältandet handlar om positiva eller negativa känslor, längtan eller oro. Den andra delen är att uppskatta det man har – att kultivera förnöjsamheten – egentligen oavsett hur ens situation är för stunden.
När jag skriver detta avbryts jag i skrivandet av en harkling inne i mitt huvud. Det är min inre skeptiker som begär ordet. Den säger: ”Hallå, vänta lite! Låter inte detta väldigt mycket som något makthavare i alla tider har predikat i syfte att hålla folket på mattan? ’Var nöjd med din lott – revoltera icke!’ Om världen brinner av missgärningar och orättvisor, då är det väl inte läge att dra sig tillbaka in i sig själv i jakt på inre frid?”
Jag är inte den första i världshistorien att känna en sådan skepsis. Inom alla livsåskådningar finns en kritik både mot den passiva acceptansen och mot den inkrökta strävan att nå egen salighet samtidigt som man står likgiltig inför världens lidande. Munkar som sitter år efter år i sina grottor och praktiserar ”tyst upplysthet” tills ”de får förhårdnader på rumpan”, som Zen-mästaren Dahui fnös redan för tusen år sedan.
Men detta är inte vad förnöjsamhet handlar om, eller borde handla om. Många traditioner skulle rentav hävda att förmågan till förnöjsamhet – att tygla ett osunt begär efter mer – inte bara handlar om att förbättra sitt eget liv men även är grunden för att kunna bry sig om andras. Världen brinner mycket riktigt – just på grund av att delar av mänskligheten aldrig tycks kunna få nog. Oavsett hur mycket de redan har vill de ha än mer.
Den gamla filosofin om förnöjsamhet utgår från en numer väl belagd psykologisk mekanism i våra hjärnor som innebär att den tillfredsställelse vi upplever när vi når ett visst mål i regel är rätt kortvarig. Även om målet är stort, som ett tvåvåningshus vid Ki-Chi-Saga-sjön. Snart efter att vi har uppnått vårt mål blir detta det nya normaltillståndet och det ger oss därför inte någon långvarig lyckokänsla. Det är därför den som jagar lyckan genom mer rikedom, prylar, status och makt blir så besviken, eftersom det endast marginellt, eller inte alls, lyckas höja livstillfredsställelsen. Detta visste även de som skrev kristendomens Gamla testamente där det står att läsa om en viss kung i Jerusalem som ser tillbaka på sitt liv och allt som han har uppnått:
”Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. Jag anlade trädgårdar och parker med fruktträd av alla slag. Jag byggde dammar för att bevattna en skog av grönskande träd. Jag skaffade mig slavar och slavinnor, och nya slavar föddes i mitt hus. Mina hjordar av oxar och får blev större än vad någon haft före mig i Jerusalem. Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser.”
Uppräkningen fortsätter ett tag – det är mycket som kungen har hunnit lägga beslag på – men till slut kommer poängen: ”så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.”
När det gäller vilka ambitioner och mål som vi har i livet är det som sagt en risk att vår strävan efter ständigt nya sätt att förverkliga oss själva – att ha mer eller prestera mer – blir just ett jagande efter vind. Ändå kan det finnas goda skäl att sätta upp mål och arbeta hårt för nå dem. Det avgörande är två saker: Dels vilka mål det handlar om (något som jag kommer att återkomma till), dels om vi förstår att glädjen inte ligger så mycket i själva måluppfyllelsen som i varje framsteg vi gör på vägen mot våra mål.
Det som Karin Boye syftade på med sina klassiska diktrader: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd. Men det är vägen, som är mödan värd.”
När vi började skissa på hur vi ville leva vårt liv på landet var en viktig komponent att involvera fler än oss själva i gårdstillvaron. I början sökte vi därför efter gårdar med flera boningshus på, i vissa fall tillsammans med andra. Men till slut blev det ändå att vi köpte en gård med endast ett boningshus, ett litet sådant dessutom. Det var i viss mån ett utslag av desperation. Med två barn och en stor längtan ut på landet kunde vi inte bo kvar i en liten tvårumslägenhet i Stockholm.
Så innan vi ännu hittat något att flytta till hade vi redan lämnat vår lägenhet. Under fyra månader bodde vi på Sofias föräldrars lantställe – med en spänd förhoppning om att något till slut skulle dyka upp. När vår gård till slut dök upp som en räddningsflotte på havet klättrade vi ombord. Vi sa att detta var åtminstone ett bra första steg, kanske skulle vi senare kliva vidare till något annat. Något som bättre matchade vår vision.
För min del dröjde det inte länge förrän blotta tanken på att åter flytta framkallade våldsamma stressreaktioner i mig. Först och främst var jag så lättad över att ha fått landa på landet, oavsett hur slutgiltigt detta var. Det utmattande arbetet med att komma till rätta gjorde dessutom att det framstod som något helt övermäktigt att flytta därifrån. Och dessutom – jag ville det inte – jag trivdes på vår nya plats.
Det blev (och är fortfarande) en övning i balansen mellan att å ena sidan vara nöjd med det man har och, å andra sidan, begäret efter sådant som skulle kunna förbättra tillvaron och ta en närmare ens mål. Det är bra att kunna känna förnöjsamhet, men det är också bra att ha ambitioner och ett driv framåt. Hur gör man för att inte det senare ska skymma sikten för det förra?
Enligt filosofin om förnöjsamhet går det att uppskatta och vara tacksam för det man har just nu, utan att förneka en längtan efter något mer. Likaså kan jag glädjas över de steg som vi lyckas ta mot målet, i stället för att tänka att jag bara kan bli nöjd om jag når hela vägen fram till det.
Själv känner jag mig tacksam över det liv jag lever, särskilt med tanke på hur de flesta människor både i vårt samhälle och världen i stort har det. Denna tacksamhet plockar jag fram och broderar ut varje gång tanken om mer, större och bättre dyker upp i huvudet. Visst skulle somligt kunna förbättras, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att inse att gott nog ofta är det som räcker längst.
Texten är ett utdrag ur David Jonstads bok ”Meningen med landet: min väg till ett jordat liv” (Ordfront förlag).
Jonstad David
Meningen Med Landet (Bok)
Ej släppt ännu. Releasedatum:
