 |
| Debattartikel |
Italien har nyligen röstat igenom sitt största nationella ekonomiska stimulanspaket någonsin. Tusentals miljarder kronor ska delas ut i linje med de olika koalitionspartiernas intressen. Detta samtidigt som man planerar att genomföra omfattande skattesänkningar.
I Spanien har man nyligen infört medborgarlön, där miljontals spanjorer nu skall få omkring 12 000 kronor i månaden enbart på grund av sina medborgarskap. Utöver det vill ansvarig minister minska antalet arbetsdagar per vecka till fyra. Listan kan göras längre, men exemplen är talande.
I en tid då det i Sverige diskuteras skriande resursbrist inom allt från äldrevård till rättsväsende och skattehöjningar väntar i varje statsbudget, undrar säkert svensken var andra länder får sina pengar ifrån.
Svaret på detta är EU. Unionen som gått från att fokusera på frihandel och gränsöverskridande samarbeten till att allt mer bli en bankomat för en majoritet av de övriga medlemsländerna. Ett annars byråkratiskt och långsamt EU beslutade på bara några få sommarveckor att 750 miljarder euro(!) skall delas ut i stöd till drabbade länder. Finansierat av bland andra kommande generationer av svenska skattebetalare.
I sitt försvar av dessa gigantiska bidragspaket har flera svenska partier framhärdat idén om att andra länder måste ges finansiella medel för att kunna fortsätta handla av svenska exportföretag. En osund affärsmodell och tillika tankevurpa som inte kommer lösa några strukturella problem eller öka den långsiktiga konkurrenskraften. Men det är ju förstås inte heller själva grundtanken då detta egentligen utgör ännu ett räddningspaket för euron. Länder med vårdslös ekonomisk politik måste helt enkelt räddas för att de är ”too big to fail”.
Sverigedemokraterna var, tillsammans med Vänsterpartiet, de enda att säga nej till fonden. Skälen till vårt beslut var flera. Dels är det oförsvarbart att svenska skattebetalare återigen skall rädda framför allt euroländer, och dels kommer mer eller mindre ovillkorade bidrag inte hjälpa långsiktigt. Den ekonomiska politiken behöver reformeras i grunden.
Noterbart är att Moderaterna och Kristdemokraterna valde att släppa igenom förslaget. Hur de framöver med trovärdighet skall kunna diskutera minskade bidrag och nedskärningar i Sverige, när man i praktiken släppt igenom dessa villkorslösa bistånd på över hundra miljarder kronor, skall bli intressant att följa.
Glädjande nog för dessa partier är att de får en ny chans i februari/mars att stoppa detta. Eftersom fonden möjliggörs med så kallade egna medel så måste även de nationella parlamenten rösta om förslaget. Ett nej i riksdagen ger regeringen ett skäl att omförhandla uppgörelsen med EU och begära ett undantag ur fonden. Den lilla summa vi får ur fonden väger lätt mot det åtagande det innebär att vara med och finansiera den samma. Chansen är troligen liten, men då det räcker att två partier ändrar sig så finns möjligheten kvar.
För någonstans måste det bli ett stopp. De akuta reformerna som behövs i Sverige är oräkneliga, liksom behovet av sanering av statsfinanserna hos de ständigt återkommande mottagarländerna. Det är sant att åsikterna om EU går isär, men på den här punkten borde vi kunna enas. Sverige kan inte fortsätta vara bankomaten i EU.
Jessica Stegrud (SD)
Europaparlamentariker
Martin Kinnunen (SD)
ledamot i riksdagens EU-nämnd
