DN:s Martin Nyström lyssnar på ett nyutgivet böljande körverk från början av 1600-talet och minns när han som 15-årig sjöman mitt ute på havet fick en häftig hemlängtan.
Henrik Brandão Jönssons med rätta hyllade bok ”Där solen aldrig går ner” från i år handlar om den portugisisktalande världen – från Timor Leste i öster till Brasilien i väster. En spännande betraktelse över en värld som vi sällan hör talas om. Men det var just i berättelsen om Timor Leste som något särskilt klang till i mig – där författaren är ute och simmar i solnedgången och grips av en viss oro över att han aldrig förr varit så långt hemifrån. Samtidigt som han erfar en märkligt lugnande känsla av tillhörighet.
Samma sak hände också mig, fast på Sydatlanten, när jag som femtonårig sjöman låg på rygg på en lastlucka och såg upp mot stjärnhimlen. Bredvid mig låg Monteiro, en äldre brasiliansk matros, som plötsligt fick en häftig hemlängtan (”saudade”) och började sjunga om sin hemstad Rio de Janeiro. När han efter sin sång lämnade mig ensam kvar greps jag av frågan: Var är jag nu, är jag hemma eller borta? Och kunde inte svara. Så jag lät tonen av ”saudade”, blandad med ljudet av oceanen, fortsätta att ringa i mig.
Denna ton finns överallt i den brasilianska samban och bossa novan, men hördes först hos de portugisiska sjöfararna, innan den långt senare gick i land i Lissabons hamnkvarter och tonade vidare i fadon – för vilken ”kajen är en längtan av sten” som poeten Fernando Pessoa skriver i sitt ”Ode till havet”. Ett oerhört rop som ”verkar rulla fram/inifrån en grotta vars valv är himlen/och tycks vittna om alla de ödesdigra ting/som kan inträffa långt ute till havs om natten…”
Denna kosmiska vision framträder för mig när jag lyssnar på ett nytt album på etiketten Hyperion med körmusik av Duarte Lobo som var verksam i Lissabons katedral i början av 1600-talet. En tid då Portugal fortfarande var en oceanisk stormakt. Musikens böljande stämföring svallar som om katedralens fönster stod öppna mot floden Teijos mynning ut mot Atlanten. Och bibelorden ”Jag hörde en röst som kom från himlen” förflyttar sig för mig till Pessoas blick då han ut mot redden ser en ångare på ingående som är: ”ett med avståndet, med morgonen/med havets väsen denna tidiga timma/med något smärtsamt ljuvt som stiger upp inom mig”.
Men jag förs också tillbaka till Henrik Brandão Jönssons bok och berättelsen om de fasansfulla grymheter i slaveriets namn som utspelades i Lissabon – under samma tid som Lobos undersköna flerstämmighet, påverkad av senrenässansens humanistiska ideal, klingade i katedralen bara några kvarter bort.
