Croneman, Dagens Nyheter:
TV4 satsade på ”Kungahuset 2020”, SVT på sitt traditionella ”Året med kungafamiljen” - det var två produktioner som var till förvillelse lika. Samma hovsamma nigning, samma politiska knäböjning.
Samma journalistiska moras som förra året? Samma kapitulation som varje år, kära vän.
Det går faktiskt inte, på fullaste allvar, att skilja det ena årets rapport om de kungliga från den andra.
Jag har inget emot kungligheterna, personligen, jag är ju tvärtom av den övertygelsen att de av rent humanitära skäl borde befrias från bördan vi lagt på dem att tvingas leva sina låtsasliv. I ärlighetens namn känner jag väl ingen direkt respekt heller - eftersom ingen av dem tycks äga den slags resning som krävs för att vilja slå sig fri och som en modern människa finna det absurda i att ett land 2020 håller sig med ett kungahus och ett statschefsämbete som tvärtemot alla demokratiska grundprinciper går i arv.
Det sistnämnda är ju ingen fråga om tycke och smak, antingen är man demokrat eller inte – och en ärvd statschefstitel är etthundra procent odemokratisk. Det är ett oskick, inget statsskick.
Punkt.
Nåja, när vi nu alla har lugnat ner oss en smula: Hur har de då haft det på slottet, i dessa besvärliga tider? När TV4:s och SVT:s reportrar väl rätat upp sig såpass att de någorlunda hyggligt kunde läsa innantill och leverera sina fullständigt spontana och skarpa frågor, ja då visade det sig att kungafamiljen trots allt armod haft det bra.
Redan där kunde man andas ut och släppa sin ångest. Deras tankar, visar det sig varje år, har ju oavbrutet kretsat kring hur vi undersåtar har det – i år har oron gått i bägge riktningar! Drottning Silvia kunde lugnande berätta att hon och kungen varit helt covid-isolerade på Stenhammars gods (som kungen arrenderar av staten för 1000 kronor om året, ingår 2000 hektar mark).
”En granne” (!?) hade handlat åt dem och kungen hade lagat mat: ”Kungen är duktig på husmans, och grytor och sånt”, sade drottningen. ”Jag kan inget om matlagning själv, men hjälpte till med att hacka lök och sånt.”
Lät det inte rätt mysigt ändå? Och kungen menade också i bägge årskrönikorna att man gör sitt bästa, man drar sitt strå till stacken, och så småningom ser vi ljuset i tunneln.
Om det är döden vi ser där på avstånd i den berömda tunneln eller om det är livsljuset som återvänder var väl inte helt klart, men jag chansar nog på det sistnämnda.
Hans gemål, prinsessan Sofia av folket, körde matvagnen och städade lite på Sophiahemmet.(gulligt!)
Det var som sagt som vanligt: Kronprinsessan tar allt mer plats som vår kommande regent (och låter man henne prata fritt så verkar hon kunna ha något att säga faktiskt), prins Daniel ser hyggligt påläst ut, en sportig modern pappa som verkar vilja smälta in, prinsessan Madeleine satt isolerad i Florida med barnen (jag tror inte hon led vare sig materiell eller andlig nöd), medan prins Carl Philip hajkade lite med militären i skärgården, fräste runt i stridsbåtar och såg kopiöst uttråkad ut.
Hans gemål, prinsessan Sofia av folket, körde matvagnen och städade lite på Sophiahemmet (där hon är hedersordförande sedan 2016) - och det var ju självklart att sist in, och så att säga minst värd, fick ta det enda riktiga jobb som fanns.
Den enda som saknades var Christopher O’Neill, prinsessan Madeleines man, som jag nog måste säga verkar vinna i längden. Han var, visade det sig, inte ute efter vare sig snålskjuts eller gratistitlar, skattepengar eller apanage. Han ville inte sälja ut sitt amerikanska medborgarskap eller avstå från sitt jobb inom näringslivet för en plats i det svenska kungahuset. Kungligt, Chris.
