På söndag, på Fängslade författares dag, delar Svenska Pen ut Tucholsky-priset.
Det går till någon modig, enträgen, arg människa som förföljs för sitt skrivande och aldrig ger upp. I år heter hon Maria Ressa och verkar på Filippinerna.
Kurt Tucholsky själv kom från Berlin. Och dog i Hindås 1935. I Sverige är han mest känd för ett par banala romaner som han skrev om juvenil kärlek och blomstrande ängar. Det är synd.
För det är inte de som givit hans namn till det fina priset.
Hans stora insats handlar om något helt annat. Hur hans penna retade gallfeber på folk för precis hundra år sedan.
Många vill hävda att hans gärning endast bestod i att slåss mot nazismen.
Det är en infantil retorik, som gör att man tryggt kan ringa in ondskan och huka i sin inbillade godhet.
Tucholsky var större än så. Han vevade sitt pennskaft i alla riktningar.
Överallt där han såg lismande kompromisser, belåtna ja-sägare, duktiga flickor, blundande medelklass. Hans satiriska blick på världen satte fingret i alla förljugna sår. Mot självbedrägerier, småpåvar, medelmåttor och självgoda konventioner. De som rättade in sig i ledet oavsett varthän det marscherades. Kappvändarna som sneglade på alla andra, innan de handlade. De som inte tänkte själva.
Han vevade sitt pennskaft i alla riktningar.
Tucholsky var aldrig självbespeglande, han skrev inte om sitt eget lidande, han gjorde om det till konst, satir. Det är märkvärdigt att Sverige väljer att läsa hans alldagliga sommarsagor och inte har översatt hans satirer. Eller är det ett tecken? Rent av ett symptom?
Jag undrar nämligen vad han hade givit sig på, om han hade levt idag?
Je suis Charlie, kanske.
Minns ni för fem år sedan, då var alla i Sverige Charlie. De välanpassade författarna, de pappalediga poeterna, de uttråkade lärarna, prästerna, myndigheterna. Facebook-flödet fullkomligt svämmade över av självbelåtna glorior som smekte statusbilderna. Varför då?
Få kunde säga att de gillade den gubbsjuka, vulgära tidningen Charlie Hebdo. De hade aldrig läst den. Nej, de upprördes för att grannen gjorde det.
Att smycka sig med lite glitter skadar ingen. Är det mod? Nej.
Har folk slutat följa enfaldiga trender?
För ett par veckor sedan attackerades blaskan igen. Men då kom inga Je suis Charlie.
När läraren Samuel Paty halshöggs i Paris såg jag inga glorior på sociala medier.
Har folk slutat följa enfaldiga trender?
Tror tyvärr inte det. Härförleden fylldes Instagram med svarta rutor. Det betyder att man står bakom BLM. Men jag fruktar att engagemanget är lika grunt som det var för Charlie Hebdo. Snart byter man ut sin svartvita analys mot någon ny VDN-märkning. Vi tycker olika. Regnbågen. Eller något annat.
Jag misstänker att Tucholsky hade vänt sig i sin grav.
För att det har blivit så lätt att inte ha någon hållning.
Han var modig. Mod känns igen för att det har ett pris.
Jag är rädd för att mod börjar bli synonymt med moralisk indignation. Och den är helt gratis, lätt kokett, inte sällan pinsam.
Om det inte kostar någonting att förgylla sin självbild med samma bokmärken som sina bänkkamrater – vad är det då värt?
Det ska vara farligt att ta parti för det som är hotat, annars vore det inte hotat.
När majoriteten slutar att tänka självständigt, behöver vi tala med Tucholsky.
