Meinander är professor i historia och skriver regelbundet i Hufvudstadsbladet. Hans senaste krönika utgick från all uppmärksamhet kring en människas första steg på månen:
Men vem minns att det snart har förflutit exakt 500 år sedan den portugisiske sjöfararen Ferdinand Magellan inledde historiens första världsomsegling? Den 10 augusti 1519 lyfte hans flotta med fem skepp ankare vid sydspetsen av den spanska Atlantkusten för att hitta en västlig rutt till Sydostasiens Kryddöar.
Han jämför med de amerikanska astronauterna och skriver att Magellans risktagning var i realiteten vida större.
Ingen visste hur långt söderut Sydamerika sträckte sig och vad som därefter väntade. När de hade nått kontinentens sydspets och efter en månads hård kamp lyckats segla igenom denna farled, som sedermera döptes till Magellans sund, öppnade sig ett hav som just då råkade vara så lugnt att den lättade portugisen döpte det till Stilla havet.
Han fördjupar sedan resonemanget:
Vad blir då nästa stora kliv i mänsklighetens historia? Vad som i slutändan är ett framsteg är nämligen inte lätt att veta, vilket atomkraftens potentialer på ett så åskådligt sett visar. Dess koldioxidfria energi är numera populär även bland dem som vältras mest i sin klimatångest.
Och han sammanfattar:
Varje betydande vetenskaplig och teknologisk innovation bär i sitt sköte möjligheten både till stora landvinningar och till katastrofer. En del tycker därför att vi borde stoppa denna vådliga färd mot det okända. Men precis som när Magellan fortsatte sin färd över Stilla havet vore det fegt och i praktiken också omöjligt att just nu ge upp.
Ferdinand Magellan:
www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=423