Chet Baker

My funny Valentine, sweet comic Valentine
You make me smile with my heart
Your looks are laughable
Unphotographable
Yet you're my favorite work of art
Is your figure less than Greek?
Is your mouth a little weak?
When you open it to speak



Livsfrånvänd Chet Baker


Publicerat fredag 2 januari 2004 kl 07.50

När trumpetaren Chet Baker 1988 hittades död utanför ett hotell i Rotterdam började man genast tala om mord eller självmord. Ryktesfloran om hans turbulenta liv har fortsatt och intresset för hans musik har hållit i sig. Hans liv har filmats och producenter hittar ständigt outgivet material från de många spelningar han gjorde under ett kringflackande liv. I mitten av 70-talet skrev Chet Baker en fragmentarisk självbiografi Som om jag hade vingar som nu ges ut på svenska (översättning av Hans Blomqvist och Danuta Ciasnocha) tillsammans med den engelska originaltexten och en CD med berömda inspelningar. Mikael Timm har läst och lyssnat till en av jazzmusikens stora lyriker.
"Som om jag hade vingar" Titeln tål att smakas på. Om det var någon som såg ut att ha förlorat flygförmågan var det Chet Baker. Ansiktet var urgröpt, håret tunt, ögonen bleka. Alltid på väg till en ny klubb, en ny sil. En man med ett jättelikt förflutet och ingen framtid. En fallen ängel som mindes hur det var att sväva. Fram till 50-talet var den nyskapande jazzmusiken svart och kom från storstäder som Chicago och New York. Jazz förknippades inte med sol, bad och Kaliforniens vidsträckta stränder. Men där växte Chet Baker upp, en surfare, innan det blivit en livsstil. På ungdomsbilder ser han påfallande vacker ut. Ett musikaliskt underbarn, han behövde bara höra en melodi en gång för att kunna ta ut den, dessutom charmig - en ikon för efterkrigsårens gyllene skördetid. Jag lyssnar på CD:n med inspelningar som följer med boken och undrar var musiken kommer ifrån. Från en plats i tiden, 1954; från en plats i rummet, Los Angeles. Visst. Men ändå från något helt annat ställe, det är så rent, så fullständigt avklarnat. Nästan lufttomt. Ingen annan kunde leva där. I likhet med Miles Davis har Chet Baker en försiktig ton, de lärde sig av äldre musiker att inte blåsa sönder blodkärlen. Men där slutar likheterna. Chet Baker bildar ingen skola. Det finns ingen utveckling i hans musik, bara en serie lägesrapporter från ett ställe ingen annan haft tillträde till. Som om jag hade vingar är en märklig text, inte därför att den är välskriven, men för att den är så främmande. Det är några korta sidor, nedkrafsade av någon som varit i helvetet och bestämt sig för att stanna där. Fullkomligt osentimentalt, som om det gällde en annan person, beskriver Baker sitt liv. Drogerna dikterar allt, langarna är viktigare än medmusikerna. Människor som inte spelar eller har narkotika är oviktiga. Det som Kerouac och Céline tillsammans, men utan engagemang. Texten är varken glad, sorgsen eller desperat. Det är en livsfrånvänd självbiografi. Om sitt sätt att frasera säger han inget, inte om varför och hur han väljer att tolka klassikerna, hur han klarar ständiga byten av medmusiker, hur det var att leva i exil eller om sitt speciella sätt att sjunga. Det är som om livet inte hade med musiken att göra. Och ändå fanns den där, den utomjordiskt rena tonen. Också sedan langarna slagit ut tänderna på honom kunde han plocka fram underbar musik när som helst, till ett studiojobb när en popmusiker behövde 57 sekunder trumpet, till en italiensk dokumentärfilmare som behövde ett billigt ljudspår utan avtalsenligt gage, till en spelning på en klubb med musiker han inte visste namnet på. Jag minns ett TV-program i vilket Elvis Costello talar om Baker som sitter på en pall bredvid. Baker ser konfunderad ut - vem är den där människan som beskrivs? Och så spelar han ett osannolikt skönt solo och lämnar scenen/ Mikael Timm