 |
| Kulturministern (bild från nätet) |
När Alice Bah Kuhnke får frågan i radions "Kulturnytt" varför hon väljer att "ta öppen ställning för den ena sidan" i konflikten, det vill säga för Danius och inte Frostenson, svarar hon:Återigen ser vi en kulturminister som drar förhastade slutsatser av frågor som är mer komplexa än att de kan sammanfattas i en snygg bild på Instagram.
"Därför att det gör mig frustrerad att en svår konflikt slutar med att två kvinnor får flytta på sig, det accepterar jag inte."
Som vore frustration skäl nog för att hemfalla åt ologiska resonemang och enkla sanningar, och härdsmältan i Akademien ett simpelt könskrig.
Och om Bah Kuhnke nu inte accepterar att "två kvinnor får flytta på sig", vad ska hon göra åt saken? Det är ju – gudskelov – inte regeringen som bestämmer över Svenska Akademien (åtminstone inte än).
Kulturministern ser inte sällan till att hålla sig så nära det floskulösas gräns, att varje yttrande blir nära på omöjligt att bemöta.
Ta den text som kulturministern skrivit på sitt Instagram-konto, intill bilden där hon poserar i knytblus i vackert motljuslandskap: "En ny dag gryr. Den feministiska kampen sker varje dag, det vet vi så väl. På bussen, i korridoren på skolan, i mötesrummet på jobbet. Ett steg tillbaka igår, betyder minst två steg framåt idag. Vi går tillsammans."
Med lite välvilja skulle man kunna tolka den som ett slags poem, en blinkning till Karin Boyes "I rörelse". Men mest av allt är det plakatfeminism. Och på vilka grunder? Vilka inblickar kring Sara Danius avhopp från Svenska Akademien har Alice Bah Kuhnke som vi andra saknar?
Att hantera vidrigheterna som uppdagas i #metoos kölvatten är en prövning för oss alla, men att en minister håller huvudet kallt och inte agerar i affekt borde inte vara för mycket begärt.
Istället ser vi prov på motsatsen.
"Äcklet (JAG känner) vet inga gränser", står att läsa på Alice Bah Kuhnkes Instagram som svar på Dagens Nyheters granskning där 18 kvinnor vittnar om sexuella övergrepp och trakasserier av "kulturprofilen". Hon beskriver honom som en man som "i kraft av sin makt och status, begått grova övergrepp under lång tid". Något hon fick bassning för av Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, som menade att det kunde vara fråga om förtal.
Hon sa också att hon ville ta tillbaka den kungliga medalj som hon själv överlämnade till kulturprofilen 2015 (det gick inte, skulle det visa sig).
Men mer intressant än att rensa i gamla rabatter är att ställa sig frågan hur utrikesdepartementet, som skötte nomineringen, och kulturministern, som delade ut medaljen, kunde ha så dålig koll. Att jämföra med riksmarskalk Svante Lindqvist, somignorerade det nomineringsförslag Per Wästberg skickade till honom, eftersom han var övertygad om att kulturprofilen "ej var värdig en Kungens medalj".
Nu blir bilden som valsar runt på nätet där Jean-Claude Arnault nöjt visar upp sin tjusiga medalj flankerad av en hänförd Alice Bah Kuhnke, en påminnelse om att känslor är ett mycket otillräckligt underlag för att fatta vettiga beslut.
Kulturministern må vara en älskvärd person, men det friskriver henne inte från skyldigheten att vara en ansvarsfull politiker.
Jag förundras fortfarande över intervjun i Dagens Nyheter från 2015. Att hon kom undan med den. Den där reportern Björn af Kleen borstar bort några flarn av sin chokladkaka från byxorna, och ministern kommenterar: "Ja, det ser ju väldigt dåligt ut att ha en chokladfläck på snoppen!" Och sedan drar ett skämt om att han inte får talla på hennes telefon:
– Olla din egen, du!
Det ni, i dessa dagar.
