Josefin Holmström: Feminister kan göra sig hörda utan att skrika

Liksom Erica Treijs dotter har jag vuxit upp som ung kvinna i Sverige och varit 
föremål för stor uppmuntran från samhället, skolan, och de vuxna omkring mig. 
I min generation har vi varit väl medvetna om våra rättigheter – men inte alltid 
om våra skyldigheter. Det gäller såväl kvinnor som män. Vi har fått lära oss att
 ta plats, marknadsföra oss själva, vara starka och driftiga individer. Och det är
 väl positivt, på sätt och vis. Men någonstans där glömdes kanske det allmänna hyfset bort.
Respekt för andra. Hänsyn. Medkänsla. Förmågan att tänka på vad det egna beteendet får 
för konsekvenser för andra människor. Förmågan att sätta självhävdelsen i andra rummet 
till förmån för den allmänna trivseln.

Efter min krönika har jag mottagit många uppskattande mejl från främst 
äldresom berättar att de känner samma sak. Det är så högljutt och stökigt på 
allmän  plats att de lider, vissa av dem drar sig till och med för att 
överhuvudtaget vistas bland andra. Är alla dessa människor verkligen 
överkänsliga – eller har Sverige 
ett ljudproblem? Samtalstonen har höjts. Många påpekar att 
tv-programledare 
(av båda könen!) också de har börjat skrika.

Vill jag vrida tillbaka klockan till 1800-talet? Inte 
direkt – trots att det var 
ett århundrade där mängder av starka kvinnor gjorde 
sina röster hörda på sätt 
som inte plågade medmänniskornas öron. De gjorde 
skillnad genom att skriva böcker: George Eliot, 
Charlotte Brontë och hennes systrar, 
Jane Austen, Emily Dickinson – för att bara nämna 
några. Levde 
dessa kvinnor enligt samhällets konventioner, 
respekterade de gängse uppförandekoder? 
Det tror jag. Hyllas 
de i dag som feministiska förebilder? 
Ja. De gjorde mer för sina 
medsystrar än hundratals tjejer som bestämt 
sig för att vara högljudda 
i feminismens namn.