Imångtusenåriga gravar hittar man tusensköna, stockros, rölleka. Våra somrars återkomster gör det lättare att dö. På min barndoms lantställe tröstade mig trädgårdsmästaren, ansatt av cancer: ”Man betalar med livet för att man fått leva. Men har man dött en gång, dör man aldrig mer.” Och: ”Det är aldrig bortkastad tid att hålla sig nära träden.”
Vi integreras med våra döda i undran och kärlek. Vi bär dem med oss, vi kommer att vistas där de är. De döda skriver på vår hud att de inte kunde stanna, men de dröjer kvar som x-krokarna på den tomma väggen. Min styråra är blanknött av deras händer, och då jag längtar efter att bättre ha lärt känna dem som är borta, är det i en känsla av att de bar på upplysningar de aldrig hann delge mig och som jag skulle haft nytta av.
Vi är en försändelse som genom födelsen överlämnas till döden. Vår livstids osynligheter blir synliga först sedan slagget eliminerats. Träden petrifieras. Men även stenarna bildar en skog. Stjärnornas ljus har slocknat och når oss ändå. De låtsas leva, likt de döda. Förseningen är ljuset.
Jag går och tummar på döden såsom jag tummar på portnyckeln i fickan för att känna att jag bär den med mig. Med åren har jag stramat åt tyglarna för att bromsa tiden och få den att lugna sig. Men den gör inte vad jag ber om. Utan det motsatta inträffar. Mina år rasar som snösjok från ett brant tak. Jag är ett glas vatten som döden kommer att tömma för att släcka sin törst.
Jag går och tummar på döden såsom jag tummar på portnyckeln i fickan för att känna att jag bär den med mig. Med åren har jag stramat åt tyglarna för att bromsa tiden och få den att lugna sig. Men den gör inte vad jag ber om. Utan det motsatta inträffar. Mina år rasar som snösjok från ett brant tak. Jag är ett glas vatten som döden kommer att tömma för att släcka sin törst.
Jag har tyckt om mitt liv. Länge för att jag hade så mycket av det. Senare för att jag hade kvar så lite av det. Likt stavelser i ett ord som ingen rätt kan tyda dröjer skriften från dem som nyss var vi. Tills den suddas ut likt de kritade formlerna på skolans svarta tavla.
Jag kan tycka att jag är gisslan hos ett liv som inte velat berätta tillräckligt om det jag verkligen bort veta. Vi är aldrig redo. Vi är ofullständiga varelser, oavslutade projekt. Men om man känner igen sig i en annan människa, kan man kanske komma henne närmare än man kommit sig själv. Genom en älskad människas ögonljus ser jag in i andra och kan omfatta dem i en själarnas dans.
Som barn: Allt gick ut på att få tiden att gå. Som äldre: Allt går ut på att få tiden att sakta. Men den rinner bort som kvicksilver på en bordsskiva. Den är livets skugga och stavas Förlust. I det ögonblick du föds blåser dig döden i ansiktet. Innan dess var du odödlig och onåbar.
Som barn: Allt gick ut på att få tiden att gå. Som äldre: Allt går ut på att få tiden att sakta. Men den rinner bort som kvicksilver på en bordsskiva. Den är livets skugga och stavas Förlust. I det ögonblick du föds blåser dig döden i ansiktet. Innan dess var du odödlig och onåbar.
