Begreppet ”trygga rum” är redan uttjatat och finns inte med på 2016 års nyordslista. Däremot rymmer listan de trygga rummens parhäst: filterbubblan. För vad kan väl vara tryggare än en filtrerad bubbla där man slipper konfronteras med olika obehagsskapande individer och åsikter?
Trygga rum handlar ofta om en önskan att kunna slappna av med de likasinnade, likakönade och likhyade. TV-programmen, konsthistorien, eller universitetskursen – alla har de förekommit i diskussioner om trygga rum. Men bortom debattens abstraktioner finns en mer fysisk och konkret otrygghet. Den har dock inte flärden att vara direktimporterad från amerikanska universitet och adlas därför sällan till kulturdebatt, trots att den borde vara betydligt mer omdebatterad.
Den otryggheten handlar sällan om att fel valda ord anses göra våld på kroppar. Nej, verklighetens otrygghet utgörs av direkta hot och faktiskt våld. Löften om misshandel genom receptionsluckan eller knivbråk på skolgården.
Låsta dörrar på akuten
I Dagens Medicin läser jag att antalet fall av våld och hot mot vårdpersonal har ökat med över 40 procent på några år – en ökning som näppeligen följs av motsvarande löneökningar för otrygg arbetsmiljö. I stället försöker man på parera försämringen med åtgärder. På Södersjukhuset låser man akutens dörrar och på Skånes universitetssjukhus dubblas antalet ordningsvakter.
Inte bara vården är drabbad. Socialsekreterarna har en ökänt besvärlig arbetsmiljö, lärarna likaså. Och nyligen tvingades S-politikern Pierre Esbjörnsson (S) att lämna sina uppdrag efter mordbrand och nazistiska hot. Överlag är öppenheten vikande i den kommunala demokratin. När Dagens Samhälle granskade saken visade det sig att 84 procent av kommunhusen är låsta och spärrade. För tio år sedan var mer än hälften av dem öppna.
Rättsväsendet genomgår samma transformation. I Vänersborg befann sig ordningsvakter nyligen i underläge när en knivbeväpnad åhörare och hans kompisar satt med under en rättegång. Fasta säkerhetskontroller finns bara på 13 av 48 tingsrätter och ordningsvakter saknas ofta.
Från Örebro rapporteras att man kommit till rätta med de sexuella trakasserier som förstört badsäkerheten på Gustavsviksbadet. Lösningen har varit att ta in väktare, flerspråkiga entrévärdar samt att skicka personalen på konflikthanteringsutbildning. Nu är badet tryggt igen.
– Allvarligt, att tvingas anlita ordningsvakter på badhuset. Tycker folk att det är normalt?
Orden är Stefan Andreassons, men de handlar inte om Örebro. Andreasson är huvudskyddsombud i Malmö och larmar i Transportarbetaren om de bevakningsanställdas situation i Malmö. De arbetar i en framtidsbransch, om uttrycket tillåts så här inpå nyår. Problemet är bara att denna efterfrågan inte känns särskilt löftesrik.
Fler väktare är nödlösning
När samhället tappar kontrollen växer behoven av väktare och ordningsvakter, som i sin tur anlitas för allt mer riskfyllda uppdrag – sådant som vi egentligen borde ha polisen till. De flesta lösningar som syns ser ut att ha prefixet ”nöd”.
Deppigt? Jo, men lyckligtvis kan man enkelt slippa vetskapen om den här otryggheten, genom ett skräddarsytt nyhetsflöde. För vem vill egentligen läsa om allt elände när man kan förbanna året som gått för att det har tagit våra ungdomsidoler ifrån oss?
Ack du nya sköna filterbubbla, släpp aldrig ut mig igen!
Sanna Rayman är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Till vardags är hon debattchef på Dagens samhälle.
