- Olympiska spelen föddes ur samma aristokratiska idealism som dyrkar hedern och ringaktar penningen och marknaden. Det ger spelen deras numera bedagade glans. Den falnande OS-elden värmer inte längre, skriver Lena Andersson.
- När teater börjar imitera sig själv är slutet nära. Suggestionen förbyts i sliten kuliss, det en gång genuina känns oäkta och det inrepeterade syns och väcker mer generat överseende än hängivenhet. Skådespelaren kommer in på scenen med peruken på sned men säger sina repliker som om inget har hänt. Ideal kan aldrig vara härmning.
- OS har kort sagt fått något bedagat över sig, lika bedagat som den aristokratiska värld spelen föddes ur. Svenska barn lär sig knappast längre att skottår är OS-år och att en olympiad är fyraårsperioden mellan två olympiska spel. När vinter-OS skildes från sommar-OS 1994 var det ett medgivande av att OS inte är vad det en gång var, stort, mäktigt och märkvärdigt. I dag liknar det mer ett idrottsmuseum som utövarna i de mest professionaliserade och populära grenarna besöker som ett avbrott i yrkesrutinen. Åtskilliga tycks delta i mån av tid, andra som en nostalgisk och teatral avslutning på karriären.
- Någon OS-feber anas inte inför Rio de Janeiro. I smått och stort märks att spelen har sjunkit i värde och inte längre framkallar samma längtan. En träningsmatch mellan Manchester United och Galatasaray i Göteborg alstrar mer feber och intresse än hur det ska gå i finnjolle i Rio för den blågula fanan. Men också mer än herrarnas fotbollsturnering.
- Om slutet börjar skönjas på den olympiska eran är det för att ena delen av dess fundament, internationell idrott, har blivit en självklarhet som varken behöver OS eller nationer, medan den andra delen, de aristokratiska idealen, har förtvinat genom demokratin, penningen och marknaden. Frändskapen och utbytet mellan befolkningar lever i kraft av globaliseringen via marknaden. Amatörismens strävan mot högre ideal har däremot tömts på mening av samma marknad.
- Det är en positiv utveckling. Amatöridealet, att inte sälja sin insats för pengar utan för ära och som offer till gudarna, är orimligt och dödsdömt i en alltmer demokratisk, jämlik och professionaliserad värld. Och amatörism är OS benhårda grundval.
- Oförenliga saker kan inte förenas i längden. Amatörismen hör till ett romantiskt tidevarv av givna, oföränderliga klasser där aristokratin betonade fysisk fostran utan vinning som en del av en fullödig tillvaro för en ädling, vilket den i en pre-demokratisk gest vill överföra på de lägre lagren. Arbetarna skulle få idrotta som rekreation efter det hårda slitet och den oförbätterliga handlarklassen behövde som alltid korrigeras för sin krassa materialism och professionalism. Att göra saker för pengar hellre än för ädla belöningar i himlen och på jorden har aldrig varit till behag för fina människor.
- Olympiska spelen råkade passa perfekt för 1900-talets legering av nationell kollektivism och andligt självförverkligande på icke-pekuniär grund. Med kalla kriget fick OS ytterligare idealistisk laddning som metafor för striden mellan politiska system. Men när världen demokratiseras och professionaliseras trumfar individualismen nationalismen, penningen trumfar äran och det jordiska blir mer attraktivt än det himmelska och olympiska. OS är beroende av dessa sina döda ideal för att inte enbart vara ett överdimensionerat dinosauriespektakel.
- Även om den andliga motrörelsen i vår tid i form av kollektivism och nationsvurmande ser ut som huvudtendens så är den just bara en motrörelse mot den större och mer obevekliga rörelsen, professionalisering, tjänsteutbyten och individuellt självbestämmande. Den rörelsen stoppas endast med våld och hjärntvätt.
- Aristokraterna och militärerna som styrde amatöridrotten i begynnelsen insåg att om man släpper på idealismen tar den borgerliga köpmannamentaliteten över. Det som var viktigt i livet skulle ingen tjäna pengar på och idrotten hörde dit. I ärans rike fick verksamheten inte riskera att dras ner i smutsen, den skulle förbli uppe på Olympen. De sköna idrottsinsatserna skulle inte ha något pris.
- Det finns ännu gott om idéaristokrater oavsett börd som odlar en stark misstänksamhet mot penningverksamhet och professionalism, så OS överlever nog ännu en liten tid. Som museum.
- Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
- I stort håller jag (Stig) med Lena Andersson.
Jag
