Inte minst den som i unga år genom idrott fått en mycket bra fysisk grund att stå på, den som själv har fått uppleva den genuina kamratskapen i idrottsvärlden och inte minst den som har känt den stora glädje som t.ex. en fotboll har givit förstår.
Visst kan idrott ge upphov till skador men skador går att förebygga. Det är dessutom större hälsorisk att vara fysisk inaktiv. Det finns dock undantag, men som egentligen inte passar under rubriken idrott, och det är professionell boxning och det som det känns i tidens anda, nypåfunna MMA (Mixed Martial Arts) som till och med innebär större risk för hjärnskador än vad proffsboxningen har.
Mammons inträngande i idrotten är en annan sida av saken.
Som sann idrottsvän blir man djupt bedrövad, närapå uppgiven vid tanken på denne från helvetet uppburne gud som så till den grad fläckar ner den rena, fina idrotten. Det är ingen hejd heller, fläckarna blir allt fetare och breder ut sig åt alla håll och på alla sätt. Doping som helvetesguden också har stor del i - kanske allt - är en av idrottsvärldens grymmaste fiender, ömklig i sin feghet. Om detta fusk i den högre skolan avslöjas borde det automatiskt innebära livstids avstängning.
Beträffande pengar så är det också sorgligt, ja orättvist, att yngre som inget
högre önskar än att till exempel få ägna mestadelen av sitt skolfria, unga vinterliv i slalombacken i de flesta fall är helt beroende av föräldrar med god eller mycket god ekonomi. Att mindre talangfulla får chansen, medan de med verkliga talanger lämnas utanför kan tävlingsmänniskan inom oss aldrig riktigt förlika sig med.
Tävla på lika villkor, det är kul för alla.
Det viktigaste i livet är inte att segra, utan ha kul för att kunna kämpa väl.
Vår allt skrankligare värld behöver idag idrott mer än någonsin/S.Ö.
