Efter FN´s klimatmöte 2005 tog Rädda-regnskogsprojekten fart. Syftet var att sätta en prislapp på de enorma mängder koldioxid som lagras i regnskogen. För att utvecklingsländerna skulle minska avverkningstakten behövdes ekonomiska sporrar, menade man.
Torsten Krause har studerat ett stort regeringsstyrt rädda-regnskogsprojekt i Ecuador, Socio Bosque. Det går ut på att de som äger regnskogen, ofta ursprungsbefolkning, får pengar av myndigheterna i utbyte mot att inte röra skogen under en 20-årsperiod. Om allt går enligt planerna kommer en miljon människor och 15 procent av landets yta att beröras av projektet. I de fall som byns eller samhällets ledning ser till att myndighetspengarna kommer alla till godo fungerar det bra. I byar med korrupt ledning fungerar det inte alls.
Men det stora problemet är att rädda-regnsskogprojekten inte adresserar det verkliga problemet: västvärldens överkonsumtion.
– Så länge västs efterfrågan är omättlig så kommer skövlingen att fortsätta, säger Torsten Krause. Om ett land slutar hugga ner sin regnskog huggs mer ned i ett annat land.
Ett annat problem med projekten är, enligt Torsten Krause, att man drar in regnskogsinvånarna i ett monetärt system; skogen förlorar sitt egenvärde och blir en ekonomisk resurs.
Ytterligare ett problem är att många projekt inte fäster någon vikt vid biodiversiteten. Det är antalet kvadratmeter skogstäckt mark som spelar roll, inte vilken vegetation som dessa kvadratmetrar innehåller.
- Programmet simplifierar förståelsen av skogen, menar Torsten Krause och påpekar att vi idag inte vet med säkerhet hur biodiversiteten påverkar skogens lagring av koldioxid.
