Puedo escribir los versos más tristes esta noche.

I natt blir allt jag skriver tungt av sorg
Jag kan till exempel skriva: "Natten är stjärnklar
Och i fjärran skälver himlakropparna med blått ljus."

Nattens vind drar över himlen, sjungande.
I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
Jag älskade henne, och ibland älskade hon också mig.

Nätter som denna höll jag henne i mina armar.
Jag kysste henne oupphörligt under en ändlös himmel.
Hon älskade mig, och ibland älskade jag också henne.
Hur kunde man låta bli att älska hennes stora stjärneögon

I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
Tanken att hon är borta. Känslan att ha förlorat henne.
Ljudet av ändlös natt, mer ändlös utan henne.
Och orden faller i mitt hjärta som dagg på ängen.

Vad spelar det för roll att min kärlek misslyckades.
Natten är full av stjärnor och hon är inte hos mig.
Det är allt. I fjärran sjunger någon. I fjärran.
Mitt hjärta vägrar godta att hon är borta.

Som för att närma mig henne söker jag henne med blicken.
Med hjärtat söker jag henne och hon är inte hos mig.
Samma natt är det som bleker samma träd.
Men vi, vi från den tiden, är inte längre desamma.

Jag älskar henne inte längre, det är sant, men vad jag älskade henne.
Min röst sökte vindens styrka för att nå hennes öra.
För en annan. Snart för en annan. Som nyss för mina kyssar.
Rösten, den ljusa kroppen. Hennes bottenlösa ögon.

Jag älskar henne inte längre, det är sant, men kanske älskar jag henne.
Så kort är kärleken, så lång är glömskan.
Eftersom jag nätter som denna höll henne i mina armar,
Vägrar mitt hjärta godta att hon är borta.

Även om detta vore den sista smärta hon skänker mig
Och dessa de sista ord jag skriver till henne.

                                                                                  Pablo  Neruda