I en ny studie vid Lunds universitet har forskare upptäckt att ett gammalt tumörläkemedel kan användas för att motverka avstötning av transplanterad vävnad. Upptäckten var helt oväntad. Nu hyser forskarna stora förhoppningar om att forskningen ska leda till nya behandlingar av såväl transplantationspatienter som patienter med autoimmuna sjukdomar.
Forskarna bakom studien, som nu publiceras i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE, är verksamma vid Rausinglaboratoriet, Lunds universitet där de under många år bedrivit hjärntumörforskning.
- Det var när vår grupp undersökte effekter av det gamla tumörläkemedlet Zebularine, framtaget i USA på 60-talet, som vi av en slump upptäckte att det hade helt oväntade, hämmande effekter på immunsystemet, säger Leif Salford, seniorprofessor i Neurokirurgi.
- Det visade sig att Zebularine har förmågan att dämpa reaktionen hos kroppens immunförsvar. Detta kan få betydelse i situationer då vävnader eller organ ska transplanteras. Även när man vill försöka hämma kroppens angrepp mot egen vävnad vid autoimmuna sjukdomar, exempelvis typ 1diabetes eller ledgångsreumatism, tror vi att det kan vara av betydelse, säger Henrietta Nittby, Leg läk, PhD. och försteförfattare till studien.
I djurstudier har forskarna använt sig av råttor som gjorts diabetiska. Forskarna transplanterade de Langerhanska cellöarna dvs de celler i bukspottkörteln där de insulinproducerande cellerna finns, från helt friska råttor av en annan stam, till dem med diabetes. De diabetessjuka råttorna delades in två grupper; den ena gruppen behandlades med Zebularine och kontrollgruppen fick ingen behandling alls. De diabetessjuka råttorna som behandlades med Zebularine överlevde en signifikant längre tid jämfört med de obehandlade råttorna.
- Väldigt intressant är att vi behandlade med Zebularine enbart i två veckor, men effekterna av behandlingen kunde observeras under hela uppföljningsperioden på 90 dagar.
Det är ett mycket spännande fynd och ett tecken på att kroppens immunförsvar inte enbart var generellt nertryckt, utan att det faktiskt handlar om en mer riktad behandling. Kroppen lärde sig att acceptera just den aktuella främmande vävnaden. Vi såg inte heller några som helst tecken på biverkningar, säger Henrietta Nittby.
Nu arbetar forskarna intensivt vidare med hur de ytterligare kan förfina behandlingen. Nästa steg är att lära särskilda celler i immunsystemet, de dendritiska cellerna, att genom Zebularine-behandling acceptera vissa specifika proteiner. Det skulle kunna innebära en mer målriktat behandling.
- Lyckas vi med även detta, tror vi att det i framtiden kan få klinisk betydelse både för patienter som fått ett transplanterat organ för att förhindra dess avstötning och för att stoppa kroppens angrepp mot egen vävnad vid autoimmuna sjukdomar. Blir det realitet är det stora patientgrupper som jag hoppas ska kunna slippa den idag nödvändiga livslånga behandlingen för att hålla immunsystemet i schack, säger Leif Salford.PublikationArtikel: Zebularine induces long-term survival of pancreatic islet allotransplants in Streptozotocin treated diabetic rats
Författare: Henrietta Nittby, Peter Ericsson, Karolina Förnvik, Susanne Strömblad, Linda Jansson, Zhongtian Xue, Gunnar Skagerberg, Bengt Widegren, Hans-Olov Sjögren, Leif G. Salford,
Institutionen för kliniska vetenskaper, avdelningen för neurokirurgi, Rausinglaboratoriet, Lunds universitet
PLUS ONE, 26 Aug 2013
Länk till artikeln
