Det är som en flodvåg när hon fäster i mig
sina sorgbundna ögon,
när jag känner hennes kropp av vit och levande lera
sträckas ut och pulsera bredvid min,
det är som en flodvåg när hon är mig nära.
Utsträckt mot söderns hav har jag sett,
hur tidvattnet strömmar in och går till vila,
obevekligt
öderdigert
morgon och kväll.
Brottsjöar över de gamla stegen,
över de gamla spåren, över de gamla tingen,
brottsjö som från stjärnorna
öppnar sig likt en väldig ros,
vatten som glider fram över stränderna
vågat som en hand under ett linne,
vatten som tränger in i vallarna,
vatten som splittras mot klippoprna
och ljudlöst som mördare,
vatten obönhörligt som hämnare,
vatten från farliga nätter
under kajerna som en brusten åder
eller som havets hjärta
i en skälvande och fasansfull strålglans.
Det är något som inifrån för mig och växer
till ändlös närhet, när hon är bredvid mig,
det är som en flodvåg splittrades sönder i hennes ögon
och kysste henens mun, hennes bröst och händer.
Ömhetens plåga, det hopplösas smärta,
fruktansvärda vinge
som rör sig i natten av mitt kött och hennes,
med pilars skarpa kraft i himlen.
Något av omätlig flykt
som aldrig börjar, som pinar därinne,
något som gräver hemska brunnar i orden,
något som sargas mot allt, mot allt,
liksom fångarna sargas mot gallren!
Hon skulpterad i nattens hjärta
med mina bländade ögons oro;
hon ristad i skogarnas träd
med mina händers knivar,
hon, hennes njutning med min förenad,
hon, hennes sorgbundna ögon,
hon, hennes hjärta, blodifa fjäril
som rört mig med båda spröten av instinkt!
Hon ryms inte på mitt livs trånga platå!
Hon är som en obunden vind!
Om mina ord knappt fäster somnålar
bör de riva upp som svärd eller plogar!
Det är som en flodvåg som böjer och sveper mig med.
Det är som en flodvåg när hon är mig nära !
- Neruda -
