Finner man lyckan genom att förverkliga sig själv - kanske genom ett fritidsintresse? Dessa frågor skulle ha varit omöjliga att ens ställa sig för en 1600-tals-människa. Begreppen ”självförverkligande” och ”fritid” fanns inte för några hundra år sedan och begreppet ”lycka” hade en annorlunda betydelse än idag, berättar Kristiina Savin som nyligen disputerat i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.
− Lycka eller Fortuna, ödesgudinnan, var ett ord som stod för den ständiga växlingen mellan lycka och olycka – livets plötsliga obegripliga vändningar. För människorna på 1600-talet var balansen mellan mot- och medgång viktig och att vara lycklig var inget man räknade med, säger Kristiina Savin.
Hon är forskare i idé- och lärdomshistoria och har skrivit en avhandling om hur man såg på lycka, olycka och livets osäkerhet under Stormaktstiden i Sverige, ca 1560-1720. Livet var i våra mått mätt i det närmaste omänskligt hårt för nästan alla människor under den här tiden. Hur förklarade man blixtnedslag, skeppsbrott, plötsliga dödsfall och överraskande räddningar ur faror? Var det ödet, var det Guds försyn eller var det Fru Fortuna?
− Under äldre tider var religionen så oerhört dominant. Den präglade den tidens världsbild och genomsyrade alla dokument från den här tiden, från böndagsplakat till skillingtryck. Det här gör att man får många fler förklaringar till varför t ex olyckor sker - både andliga förklaringar och fysiska förklaringar.
Allt som skedde sågs mot en religiös inramning. Även den tidens vetenskapliga förklaringar inbegrep den religiösa världsbilden. Man kunde förklara saker med att det var Guds straff, Guds varning, Guds prövning eller en Guds hemlighet. Religionen gav existentiella svar på människors förundran inför varför det hände olyckor.
Mycket låter lite dystert med 1600-talets hårda liv: att människan ansågs vandra i en jämmerdal, dömd till lidande på jorden. Som 2000-tals-människa kan man inte låta bli att undra om det finns något som 1600-tals-människan kan lära oss i vår tid.
− Kanske kan man säga att den här världsbilden gav en existentiell beredskap. Den kunde förmedla tröst, säger Kristiina Savin. Våra förklaringar idag lägger ett mycket större ansvar på människan.
Avhandlingen utgår från vad Kristiina Savin beskriver som ” − vad varje skolpojke visste” på den här tiden. Hon har bland annat studerat läroböcker, andaktslitteratur och den tidens viktigaste medier, såsom predikningar, böndagsplakat, skillingtryck och nyhetstryck. Även dagböcker, brev och förordningar har studerats. Listan är längre men det viktiga att notera är att hur underliga idéerna i dessa skrifter än kan te sig för oss idag, var de välkända och representerar den tidens accepterade synsätt.
En röd tråd i avhandlingen är hur språket strukturerar vår uppfattning om verkligheten och vår världsbild.
− Man kan hitta olika brytningspunkter i historien, t ex förekom inte ordet ”depression” förrän i mitten av 1800-talet. Språket berättar något för oss om hur människor levde, tänkte och kände.
