ESO:s VLT hittar en sällsynt läckerbit
Astronomer har använt ESO:s jätteteleskop VLT för att avbilda en kolossal stjärna: en gul hyperjätte. Sådana stjärnor är bland de mest ovanliga som finns i universum. Den nya bilden är den bästa som någonsin tagits av den här typen av stjärna. För första gången kan man att se att hyperjätten i mitten är omgiven av ett väldigt dubbelskal av stoft. Stjärnan med sina skal liknar en äggvita runt sin gula. Därför har astronomerna gett den smeknamnet Stekt ägg-nebulosan (“Fried Egg Nebula” på engelska).
Monsterstjärnan betecknas av astronomer som IRAS 17163-3907 [1] och har en diameter på ungefär tusen gånger solens. Den ligger på ett avstånd av 13 000 ljusår från jorden, vilket gör den till den närmaste hyperjätten som hittills upptäckts. Nya observationer av den visar att den lyser runt 500 000 gånger starkare än solen [2].
Eric Lagadec vid Europeiska sydobservatoriet (ESO) var forskningsledare för teamet som har tagit fram de nya bilderna.
– Det var känt sen innan att det här objektet lyste starkt i infrarött, men överraskande nog hade ingen identifierat den som en gul hyperjätte tidigare, säger han.
Observationerna av stjärnan och upptäckten av de omgivande skalen gjordes med infrarödkameran VISIR på VLT. BIlderna är de första som klart visar materialet som omger stjärnan. De avslöjar att den har två nästan perfekt sfäriska skal.
Om man skulle placera Stekt ägg-nebulosan mitt i vårt solsystem så skulle jorden ligga långt inuti stjärnan och planeten Jupiters bana skulle ligga just ovanför dess yta. Den omgivande, och mycket större, nebulosan skulle omsluta alla planeter och dvärgplaneter samt till och med några av de kometer som har sina banor långt bortom Neptunus. Nebulosans yttre skal har en radie som är 10 000 gånger större än avståndet från jorden till solen.
En gul hyperjätte befinner sig i en extremt aktiv utvecklingsfas i sitt liv som stjärna. Under denna fas slungas en mängd material ut från stjärnans yta i explosiva eruptioner. Just den här stjärnan har kastat ut massa motsvarande fyra gånger solens på bara några hundra år [3]. Materialet som slungats ut från stjärnan under dessa utbrott har bildat nebulosans vidsträckta dubbelskal, som består av stoft med hög silikathalt blandat med gas.
Sådan aktivitet tyder också på att stjärnan antagligen snart kommer att dö i en explosion – den kommer att bli en av de nästkommande supernovorna i vår galax [4]. Supernovor förser sin interstellära omgivning med de kemiska ämnen som behövs för att nya stjärnor ska kunna byggas. Chockvågor från exploderande stjärnor kan dessutom påskynda att nya stjärnor uppstår.
Denna utsökta bild av “Fried Egg”-nebulosan fångades av VISIR, kameran för mellanvågigt infrarött ljus på VLT. Bilden togs genom tre olika filter som släpper igenom infrarött ljus med våglängd mellan 8 och 13 mikrometer. I bilden har observationerna i de tre filtrena kombinerats genom att ges olika färger (blått, grönt och rött) [5].
Noter
[1] Namnet indikerar att objektet först upptäcktes som en källa till infrarött ljus av IRAS-satelliten år 1983. Siffrorna talar om var stjärnan är belägen på himlavalvet, i hjärtat av Vintergatan i stjärnbilden Skorpionen.
[2] IRAS 17163-3907 är en av himlens 30 mest ljusstarka stjärnorna om man tittar i infrarött ljus. Med IRAS, som observerar vid våglängden 12 mikrometer, var den klart synlig men den hade tidigare förbisetts på grund av dess ljussvaghet i synligt ljus.
[3] Den totala massa för stjärnan uppskattas till ungefär 20 gånger solens.
[4] Alla stjärnor med en massa på mer än tio solmassor blir röda superjättar när de har förbränt all sin vätgas. Fasen som röd superjätte avslutas när stjärnan har gjort sig av med allt sitt helium. Sedan tillbringar några av dessa stjärnor ett par miljoner år som gula hyperjättar. Det blir en relativt kort period i stjärnans liv, innan den hastigt utvecklas vidare och blir en så kallad ljusstark blå variabel. Dessa heta och luminösa stjärnor varierar hela tiden i ljusstyrka och förlorar material på grund av de starka stjärnvindarna som kastas ut från dem. Inte heller detta är slutet för stjärnan. Den kan utvecklas till en annan typ av instabil stjärna, en Wolf-Rayet-stjärna (http://www.eso.org/public/images/wr124/). Därefter så tar dess liv slut i en våldsam supernovaexplosion.
[5] De tre mellanvågiga infraröttfiltrena som användes lät ljus med våglängder runt 8590 nm (blåfärgat i bilden), 11 850 nm (grönfärgat) och 12 810 nm (rödfärgat) passera.
